Jag påminns om tingens förgänglighet när jag upptäcker att det gått en kvart sedan jag tryckte igång datorn - och den fortsätter att hälsa mig välkommen. Bekymrad över att behöva stirra på en text som tidigare bara flimrat förbi lägger jag örat mot datorn. Lättad lyfter jag på huvudet - bara för att upptäcka att det som jag tog för ljudet av en arbetande dator är ljudet av katten som spinner.
Det är inte ett helt nytt beteende, det började för några veckor sedan. Jag undrar om datorn har börjat känna sig trött, kanske som en äldre dam? En som inte riktigt kan göra saker i samma takt som i den gjorde i sina ungdoms dagar. Om det går sju hundår på ett människoår, hur många datorår går det på våra år? Jag tror att mig minnas att jag har hört att en dator håller i 3-4 år. I så fall borde ett datorår motsvara ca 26 människoår? I så fall är ju min dator hela 182 år! Aj, aj, aj, då är ju datorn en riktig gumma!
Så jag väntar tålmodigt - och det visar sig att datorn orkar en kväll till. Det känns skönt. Kalla mig sentimental, kalla mig vidskeplig. Men jag vill gärna skriva färdigt Alster I på just den datorn. (Som alltså inte är den som jag använder för att skriva mina blogginlägg.)
Vad lustigt, jag har också både en spinnande katt och en gammal seg dator. Man blir lika glad varje gång datorn startar! Det gäller att man gör backup på manuset!
SvaraRaderaJa, visst blir man glad när både katten och datorn spinner! Men jag måste erkänna att jag fortfarande glömmer back-up... hur illa som helst (jag vet ju att varje dag kan vara datorns sista).
SvaraRadera