Jag känner Alster I väl. Så väl att jag redan innan jag läser igenom ett kapitel vet var jag kommer att snava; jag vet precis vilka stycken jag måste skriva om. De där styckena, meningarna eller händelserna som jag aldrig riktigt får till; det där som jag skjuter på till nästa omskrivningsomgång, och nästa. Och nästa. När jag öppnar ett kapitel är jag alltså beredd.
Trodde jag.
I förrgår visade sig att jag i den förra omskrivningsomgången lämnat en överraskning åt mig själv: jag hade raderat alla hinder i kapitel 4. Raderat alla de där styckena, meningarna och händelserna som jag tidigare snavat på.
Ok, texten är lite stolpig, det finns luckor. Men jag snavar inte. Jag saknar inga "älsklingar", jag fastnar inte utan får ett skrivflyt. Jag hoppas att jag även fortsättningsvis kan ägna mig åt denna form av tillmötesgående omskrivningar.
Låter klokt! Om man tar bort älsklingarna och slipper snava så har man världens chans att från stolpigheten skapa helt nya små älsklingar. Tror jag.
SvaraRaderaJa, tacka vet jag nya förälskelser!
SvaraRaderaDet låter spännande, men svårt. Hur vet du att du kan ta bort alla hinder...de kanske ger dig en oväntad idé? Snavandet är inte roligt men ibland har jag märkt att det har gett mig nya infallsvinklar medan jag försökt lösa snavandet och medan jag kliver över hindren ... eller puttar omkull dem :-)
SvaraRaderaDet är mest småsaker som jag raderar, sådant som inte har lett mig någonstans under de senaste omskrivningarna. Jag tycker att de har fått sin chans att ge mig en idé ;)
Radera