Det
kändes som om jag befann mig på den säkra sidan i höstas. Ja, att inte bara vara några hårsmån närmare att bli klar med Alster I, utan nästan en hel hästsvans.
Känslan kom av att jag istället för att skynda mig vidare kunde stanna
kvar i ett ögonblick, en händelse, en dialog. Jag hade ro att börja
fylla ut istället för att bygga på, skynda vidare. Jag hade koll på
händelserna, visste var jag kunde stanna upp en stund. Jag tyckte mig se
att en hel del av det som stod skrivet kunde överföras till boksidor.
Men nu?
Nej.
Nej. Nej. Nej.
Den här andra halvan av Alster I är inte i närheten av att vara likna en bok. Inte ens en bok som är illa skriven.
Jag
har fått ordning på händelserna – har dock inte kommit så långt p.g.a.
två förkylningar (två! Jag visste inte ens att det var fysiskt möjligt
att vara förkyld två gånger inom loppet av en månad) – men språket.
Språket! Jag kan låta det stanna vid avslöjandet av att jag ryser av
obehag när jag läser mina idiotiska dialoger. Vad tänkte jag på när jag lät
dem passera i den förra omskrivningsomgången?
Så
.Ett bakslag, alltså. Istället för att fylla ut måste jag börja radera.
Skriva stolpanteckningar istället för att ägna mig åt att göra texten
levande. Jobb, jobb, jobb. Nåja, det är väl bara att ta itu.
Sånt där är ju inte så värst kul, men tja, det brukar hända att man efter att inte ha tittat på texten undrar hur man tänkt när man tyckt att grejer fungerade. Man skäms lite.
SvaraRaderaSånt händer den bäste. Det som låter bra medan man skriver kan se jättekonstigt ut när man läser igenom det efteråt. och det som man trodde var ett färdigt första utkast ser bara ut som lösa anteckningar. Det är bara att bita ihop och fortsätta. Man lär sig ju hela tiden, som tur är och för varje gång man gör om blir det lite bättre och lite mer likt en färdig bok. kram!
SvaraRaderaJa, man skäms lite. Men samtidigt är jag glad över att jag kan upptäcka det "fula" i texten, att jag inte fortsätter att acceptera något som inte är bra. Att jag lär mig.
SvaraRaderaJag har säkert redigerat om mitt manus 10 gånger, och varje gång undrar jag hur jag kunde missa vissa grejer som jag inte tycker är så bra. Det är bara att göra om igen! Ge inte upp bara, förr eller senare sitter det som en smäck!
SvaraRadera