Om konserveringsmedel och zombieapokalyps

Det här handlar om boken som jag läser just nu, om Alden Bells zombieapokalyptiska roman I dödsskuggans land. Boken är som skriven för älskare av tv-serien Walking dead – för sådana som jag själv. Zombierna är de samma, liksom den alltmer tynande mänskligheten.

Men. Vad jag retar mig på vissa saker.

Mitt förtret började med att det femtonåriga berättarjaget Temple, som är född i nära anslutning till apokalypsen och inte kan relatera till livet före zombierna, bromsar in bilen framför en affär och går in för att hämta bl.a. ett flak läsk och några paket med jordnötskakor med ostbågefyllning.

Så vad retar jag mig på? Jo:

1. Konserveringsmedlet som gör de fyllda jordnötskakorna ätliga 15 år efter apokalypsen
2. Att ingen har, under de gångna 15 åren, kommit på tanken att plundra/tömma livsmedelsaffären.

Ok. Låt oss säga att jordnötskakstillverkningen inte lades ner bara för att några zombier dök upp. Säg att de tillverkades i 5-10 år till – och levererades till affärer som höll öppet zombier och eventuella plundrare till trots. Enligt min mening är det fortfarande alldeles för mycket konserveringsmedel i kakorna. Har ni varit med om att ni köpt ett bakverk och upptäckt att bäst-före datumet ligger månader fram i tiden? Eller kanske haft några röda fina äpplena hemma, sådana där som fortsätter att vara röda och fina när resten av fruktskålen ruttnat i en brun hög? Det har jag och jag tycker att det känns obehagligt att tänka på alla de kemikalier som får mat - som inte borde ha lång hållbarhetstid - att hålla sig länge.

Nåja, skulle jag leva mitt i en zombieapokalyps skulle jag antagligen bekymra mig om helt andra saker än konserveringsmedel. Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att jag nog tycker att en författare till en bok om zombieapokalyps borde bekymra sig om konserveringsmedel, eller rättare: frågor om bland annat vilken typ av livsmedel som det är trovärdigt hitta, eller att äta, 15 år efter att zombierna har dykt upp...