Om cliffhangers

Cliffhangers. Ett avbrott i flödet, i värsta fall reklam. (Inte så ofta i böcker, dock - tack och lov.) Läsaren måste ta sig genom en annan passage för att få reda på hur det går för den stackare som författaren lämnat dinglande över ett stup. Läsa den ena sidan efter den andra.

En cliffhanger kan driva läsaren framåt, men också att få denna att lägga ifrån sig boken. Dan Brown skriver cliffhangers så att det gränsar till komik. Louise Penny driver mig till vansinne med sina.

Hos Penny dyker de upp på var och varannan sida. Jag tröttnar, lägger ifrån mig boken. Jag har länge varit nyfiken på hennes böcker, men det här överdrivna användandet av cliffhangers gör att den känns tafflig. På gränsen till usel. Och jag lämnar den oläst.

Cliffhangers. Hos Penny förstörde de en historia som (nog) skulle ha varit läsvärd utan. Hos andra har jag säkert inte ens lagt märke till dem. 

Jag minns inte om jag någonsin tog ett medvetet beslut om att inte använda mig av cliffhangers i Alster I, eller om det bara blev så. Det blir inga avbrott i mina scener, varje karaktär får berätta delar sin historia utan att någon annan avbryter. För det finns ju annat än cliffhangers som driver en berättelse framåt? Som intrigen, typ..?

Ok, det är klart att jag inte lägger ifrån mig varje bok som innehåller en cliffhanger eller två, men jag skulle vilja utfärda en varning för att gödsla en berättelse med dem - den kan få läsaren (åtminstone mig) att misstänka att det är det enda som finns. Ett simpelt trick att få en ointressant historia att bli läst.

*

ps. dessutom gillar jag inte ordet cliffhanger, vad katten heter det på svenska?