Ja, sådana där startsträckor som är flera dagar långa. Ett dokument öppnas, kanske två, det skrivs lite stolpanteckningar. Det testas, vad händer om kommatecknet flyttas lite? Först åt vänster sedan åt höger. Hur skulle det bli om väljer att radera kommatecknet, eller om jag skrev dit två, gjorde ett parentetiskt inskott?
Arbetet med kommatecknet varvas med arbetet att stirra på anteckningarna. Vad var det nu som jag planerade att skriva? Funkar det verkligen?
Sedan kommer insikten att det inte duger, ska det bli något skrivet är det bara att skriva. Så jag skriver; tätt, tätt, tätt står orden. Tät, tät står tvekan (Varför skriva något som ändå kommer att suddas?)
Men det är ju inte heller så lätt att tänka nytt när det finns en given ram, när det gäller att hitta nya ord till samma händelser, föra fram samma info. Annorlunda. Samma personer men helst i ett annat arrangemang. Andra ord ska föra fram samma betydelse. Så svårt, så mycket enklare att flytta kommatecknet först åt vänster, sedan åt höger.
Men så kommer dag tre (eller är det rent av dag åtta, dag tolv?) då det släpper. Och allt känns så rätt igen. Jag känner mig nöjd över att jag än en gång lyckades skaka om bokstäverna, bilda nya. Mycket bättre, och inte så tätt. Nu kommer det nog att fungera, nu när jag tog mig igenom startsträckan för den här gången.
De där startsträckorna. Det kan vara rätt knepigt. Eller det är det. Tills man liksom kommer över det hela och det inte längre är startsträcka, när man liksom förstår det. Att man faktiskt gör annat än försöker börja.
SvaraRadera