Om vådan av att gallra böcker

Jag har ingenting emot att gallra böcker, att förpassa den ratade boken till dess sista cirkulationsställe; fjärrvärmeanläggningen. Det säger sig självt att det inte finns plats för allt på biblioteket, om tusentals titlar köps in varje år betyder det att tusentals titlar måste ut. Därmed ryker – bokstavligt – böcker varje vecka. Det är många som förfasas över detta, själv himlar jag med ögonen när någon illustrerar en bild av gallrande bibliotek med bokbålar från Nazitiden. Vad tror folk att vi gör oss av med? Rariteter? Fragment av Dödahavsrullarna?

     Det ligger nog närmare sanningen att det handlar om en dussindeckare som ingen längre orkar bry sig om - som det ändå finns både dubbletter och tripletter av – i vissa fall kanske någon obskyr bok som ingen bar med sig hem trots den fått både skyltutrymme och chanser. Varför inte en databok där mjukvaran försvann för decennier sedan, eller böcker som återlämnats i ett skick som gör all vidare utlån omöjlig?

     Det finns biblioteket som har bevarandeansvar – ett vanligt folkbibliotek i en medelstor stad har inte det – vill ni ha de där gamla böckerna om datamjukvara från slutet av 80-talet kan ni väl vända er till Kungliga biblioteket. Typ?

Men sedan händer det att man blir hejdad i biblioteket, att någon lite försynt ber om hjälp att hitta en bok. Och trots att man var ute i ett annat ärende låter man sig hejdas och hjälper till, kanske lite stressat till en början.

”Boken skulle ju stå där, den stod där förut.”

”Ja, men står den inte i hyllan är den nog utlånad...”

”Men jag kan inte hitta den i datorn heller..?”

Man följer med till bibliotekskatalogen för att kontrollera att det inte handlar om en felaktig sökning. En tredje person - med betydligt bistrare uppsyn - gör oss sällskap. Jag börjar ana oråd. Och visst:

”Kan du söka på författarnamnet? Det är nämligen han som är Författaren”, säger kompisen och nickar mot frågeställaren.

 Man försöker att nollställa ansiktet. Författaren småpratar och nämner den bibliotekarie som köpte boken.

      Han? tänker jag och drar mig till minnes den forna kollegan, undrar om han fortfarande lever.

      Innan jag hinner göra klart min sökning informerar mig Författaren att boken ska finnas i flera exemplar varav si och så många är referensexemplar.

     Jag gör min sökning och funderar samtidigt hur jag ska berätta det där med gallringar för honom. Jag drar mig till minnes de gånger som jag har gått på loppisar och sett hyllmeter av en och samma titel och undrat hur det måste kännas för en författare att se det; att veta att någon väljer att inte behålla den bok som man lade så mycket tid på att skriva. Jag jag ljuga för att mildra? Säga att någon nog har knyckt boken? Men tänk om han då försöker få mig att köpa ett ersättningsexemplar?

    Det visade dock att det den här gången hade handlat om en felaktig sökning i katalogen. Jag kunde meddela att en av böckerna var utlånat och en annan stod i en helt annan hylla än den som vi tittade i. Jag ser lättnaden och ler. Vi utbyter artigheter och jag hastar vidare mot mitt andra ärende – och låter det förbli en liten hemlighet att någon gång under de kallaste vintermånaderna bestod den värme som strålade ut från fjärrvärmeanläggningens element den alldeles särskilda sorts värme som strålar ut från gallrade dubbletter och referensexemplar.