Om anteckningsböcker

Anteckningsböcker, någon föredrar blommiga, andra stilrena. De finns de som väljer ett speciellt märke, ett som har använts av konstnärer och författare sedan urminnes tider. Mina, däremot, är mest pinsamma; trasiga och lortiga. Sidorna korvar sig.

Jag borde skämmas (borde jag?)

Den ena av böckerna som jag för anteckningar i just nu är ett hederligt collage-block i A5-format. Det är den som jag bär med mig dagligen, dem som jag har använt för mötesanteckningar, utkast till blogginlägg och anteckningar för både romaner och noveller. Och köplistor. Och planskisser för trådgården, ja, för i princip allt som behöver skrivas ner. Dess pärmar används också för att samla alla lösa lappar som tycks dyka upp dagligen.

Den andra av böckerna  fick jag i present för väldig, väldigt, många år. En sådan där lila, men blommor på. En sådan där med linjerade blad. Jag började använda den, skrev ner en rad här, en sida där. Antecknade tills jag insåg att jag skrivit mer i den än någon annan av mina anteckningsböcker.

När jag har fyllt alla sidorna kommer jag att vara klar med min berättelse.

Mm. Det var så jag tänkte. Lite magiskt sådär. (Magiskt i bemärkelsen världsfrånvänt.) Nu när jag bara har ett fåtal tomma sidor kvar visar det sig att  Alster I börjar alltmer likna en bok. Ok, då ska man veta att 95 procent av anteckningarna som jag för till Alster I har plitats ner på lösa lappar eller direkt i datorn, så kanske handlar allt bara om att jag ska ”spara” på anteckningsboken för att min egen profetia ska gå i uppfyllelse?

Nåja, profetior och lort, vad vill jag säga om anteckningsböcker?

Jag har en annan också (alltså, jag har en uppsjö av anteckningsböcker men just en annan lite speciell). Den är svart och fin, stilren sådär. Lite dyr i inköp i jämförelse med de tjugokronorsböcker som jag använder mig av. På dess vita olinjerade/orutade sidor har jag försökt att skärpa till min handstil. Skrivit fint. Passat på att välja tankar, göra den vacker. Så vad hände?

Precis! Den svarta fina anteckningsboken är död. Oanteckningsbar.

Vad jag vill säga om anteckningsböcker är att trots att jag skäms, eller borde skämmas, för mina trasiga och lortiga så behöver de vara så. Jag vill kunna skriva de där dåligt formulerade halvtankarna. Jag vill skriva de där ideérna till berättelser och noveller som dagen efter bara verkar pinsamma. Jag vill klottra och jag vill kunna använda min fulaste handstil bara för att hinna få ner något innan jag förstör tanken med eftertanken.