Om att skriva sig vilsen

Jag känner mig vilsen i det sjunde utkastet av Alster I, känner inte igen mig. Aldrig tidigare har jag ägnat så mycket tid åt en omskrivning. För ja, det är en omfattande omskrivning. Inte en runda där jag flyttar på kommatecken och pillar med ord. Det händer att jag raderar gamla kapitel och skriver nya. Ger plats åt för nya händelser som gör berättelsen mer intressant, mer sammanhängande.

Samtidigt som jag skriver nytt skriver jag också långsamt. Låter berättelsen ta tid, tvingar inte fram något utan låter tankarna flöda tills de hittar rätt. Låter mig inspireras.

Tillåter mig inspireras.

Men. Denna kombination av nya kapitel och en lång arbetsperiod får mig också att känna mig vilsen. Jag glömmer bort vad jag har skrivit. Lägg därtill det faktum att jag tidigare under vårvintern "ordnade till" några kapitel, att jag flyttade om stycken och händelser för att ordningsföljden skulle bli mer logisk, bara för att därefter backa tillbaka och ägna tid åt att skriva om kapitel som skavde.

Nu har jag återigen nått de kapitel som jag ... ordnade till. Och jag känner mig vilsen. Jag har gått från att komma ihåg kapitelinnehållet utantill till att tvingas fundera hur det nu var jag tänkte. Varför har ditten flyttats dit och datten hit? Varför tyckte jag att det var bättre att händelse x berättades från y´s synvinkel och inte från z´s - som ju var den som bar händelsen från början?

Ja, vilsen är ordet. Men jag tröstar mig med att det endast är två kapitel som är ordnade; därefter är jag inne på välkända marker igen - åtminstone för ett tag.