Om den största darlingen

Jag tänker på den största darlingen. Jag tänker på död och skrivbordslådor. Jag tänker på den största darlingen, på Alster I. Jag tänker på att döda den. Hur skulle det kännas att lägga den i skrivbordslådan och bara glömma bort? Jag tänkte dessa tankar under vårvintern och jag tänker dessa tankar nu när jag läser igenom det som jag hittills skrivit i det sjunde utkastet. Jag tänker dessa tankar samtidigt som jag gläds åt att det här är det bästa utkastet hittills - för givetvis blir Alster I bättre för varje omskrivning; mer genomtänkt och mer tydlig. Språket jämnas ut.

Så varför denna drastiska åtgärd?

Problemet, tror jag, handlar om att 1) historien byter skepnad för varje omskrivning och att 2) historien fortfarande är lite ojämn. Jag ser inget slut. Jo, det finns ett slut på historien. Ett slut som jag inte kommer att skriva om, ändra. Men resten? Jag kan bli så trött på att jag för varje omläsning kan hitta saker att ändra, förbättra. Fördjupa.

Behöver jag inse att jag skriver en historia som inte har ett slut?

Behöver jag inse att jag skriver på en historia som på grund av mina egna förväntningar/krav aldrig kan få ett slut? För visst går det alltid att klå sig själv?

Det är möjligt att jag har umgåtts med historien under en alldeles för lång tidsperiod - samtidigt som jag ägnat alldeles för lite reell tid åt att skriva klart den. Kanske är jag bara för trött på att mala om samma, samma; förbättra när det finns nya historier att upptäcka. Kanske är jag trött på att upptäcka att inte heller det här utkastet blev det sista för att jag slarvade. För att jag ville framåt. Jag lät bli att tänka klart och så sitter jag här med eftertanken. Puuh.

Nåja, funderingarna kommer inte att ta slut idag. Inte heller arbetet med Alster I, för även om jag inte är säker på att den här historien ser något annat än insidan av skrivbordslådan så kommer jag att avsluta det här utkastet (och nästa). Självklart gör jag det, det är jag skyldig den här historien.