2013-08-07

Om en massa borden under en semesterförmiddag

Det är så kvavt, jag vet inte vad jag ska göra. Jag borde kanske plocka undan det där skräpet på bordet, det är ju inte så svårt. Det ligger ju bredvid datorn och jag behöver bara sträcka ut handen och rafsa ihop det. Då har jag ju åtminstone gjort något vettigt.
Men det är ju inte mitt skräp, det är ju inte jag som ska plocka undan det..?
Tänker jag. Dessutom har killarna lovat att plocka undan det och jag kan ju inte riskera deras uppfostran genom att göra ett jobb som de lovat att göra. Kanske borde jag plocka undan sotluckan? Borde inte den ligga i köket när muraren kommer?

Jag tänker att jag borde skriva. Jag tänker att jag borde komma på något vettigt att blogga om. Istället lyssnar på jag på elektrikern pratar med F en trappa ner, i det utrymme som alltmer börjar likna ett kök. Jag tänker att jag borde hjälpa F med något. Kanske finns med som ett moraliskt stöd när han sågar taklister. (För er som aldrig har sågat taklister så kan jag säga att det är riktigt klurigt, särskilt när de är profilsågade.) Men så tänker jag att elektrikern nog tycker att tre personer är i ett blivande kök är "typ minst en för många".

(Nu vet ni ju inte det här men det här blogginlägget stördes av att jag började lyssna efter ett ljud - "Är det sopbilen?" - och gick ut för att flytta soptunnorna; inte för att jag vet om det är dags eftersom jag fortfarande inte har googlat på vad det är för dag idag, tisdag eller onsdag?)*

Sedan funderar jag vad jag ska blogga om, om jag nu inte kan fokusera på att skriva när jag hör hur folk arbetar en trappa ner och jag borde ju hjälpa till. Kanske om skrivandet, det där jätteansträngningen som är det enda som jag hunnit med under min semester (har haft en vecka nu - tre veckor kvar; tjohoo!).
Jag har dödat en darling.
Det tog en vecka av funderande innan jag insåg att det var det enda att göra. Det går att ha det kvar men det är inte värt besväret att krångla till ett kapitel för att ge darlingen en snygg ram; liksom bädda in den så där fint att ingen lägger märke till att man har bäddat in den lite så där. Och nu när jag har dödat darlingen så är det rätt enkelt att skriva igen. Så jag borde skriva. Men det är ju så kvavt, jag tror att jag väntar till kvällen. Eller så.



*det visade sig att jag hörde rätt, det var sopbilen och eftersom vi nu fick soporna tömda pga min försorg så kan man väl säga att jag gjort dagens ansträngning..?

1 kommentar:

  1. Bra jobbat. Soporna alltså. Jag är för minimal ansträngning trots alla borden.

    SvaraRadera