Om det omedvetna skrivandet

Ja, det där med att liksom skriva en kuliss till en händelse; pränta ner de där orden som inte har så stor betydelse. Orden som gör att det som skrivs inte är poesi utan prosa. Inte nödvändigtvis utfyllnad men inte heller något som bär berättelsen.

Man skriver och tänker att det inte är viktigt, om man överhuvudtaget tänker. Kanske skriver man bara. Sedan är det dags för en paus, en stund på soffan. Kanske surfar man lite, tänker på annat. Men så händer det. Man kastar ett öga på utskriften på bordet framför sig och ser det. Lägger märke till det där som knappt var av vikt, det som kunde bytas ut mot annat. Tänkte man.

Och så sitter man där och känner sig ... dum? Eller smart? Vilken som än är den dominerande känslan så tänker man på det omedvetna, fascineras över hur det omedvetna ställer allt till rätta. För det som står skrivet är ju i direkt överensstämmelse med karaktären som betraktas, med det som redan berättats med karaktärens egna ord. Omedvetet har man gett sig själv en möjlighet att bygga vidare, ge en annan åsikt eller reaktion. En utomståendes synvinkel i förbifarten så där, utan att skriva på näsan ...

Hur kunde jag missa det här?

Kanske beror på att det aktuella kapitlet är skrivet ur en annan karaktärs perspektiv, karaktär X känner inte till att det hon lägger märke till har särskild betydelse för karaktär Y. I så fall har jag hamnat djupare i karaktär X än vad jag var medveten om. Kanske beror det på att det omedvetna (intuitiva?) skrivandet är mycket smartare än det medvetna (det uttänkta?) skrivandet? Det ger en möjlighet att skriva utan att skriva på näsan, något som (kanske?) ökar trovärdigheten? Eller så är allt bara en slump?* Intressant är det i vilket fall som helst.



* Jag har några riktigt bra exempel på slump - eller är det synkronicitet? - när det gäller detaljer i Alster I. Jag skriver mer om dem en annan gång, såvida jag inte glömmer bort det ...