Om en flyttkartong med innehåll som borde kastas

Jag går igenom en ouppackad flyttkartong, en av de där otaliga som hittas lite här och var i huset som renoveras. Den här flyttkartongen står i en skrubb som ska tömmas eftersom skrubben står på tur i renoveringslistan (eller ja, själva skrubben ska inte renoveras utan rivas för att ett annat rum ska bli större). Den här särskilda flyttkartongen innehåller mina dagböcker, almanackor, fotografier och så en massa anteckningsböcker.

Anteckningsböcker, ja. Alla dessa försök att skriva. Försök att lära sig, försök att hitta en berättelse, inte bara inledningar och enstaka händelser. Scener. Alla dessa ord som jag skrivit för att söka. Ord som jag varit stolt över, tyckt passat så bra. Ord som jag numera tycker är pinsamma. Som är fel. Ord och meningar som visar att det går att utvecklas.

Jag sitter på golvet bredvid flyttkartongen med minnen av hur det en gång började. Väger anteckningsböcker i handen. Läser lite, men bara lite eftersom jag inte vill kännas vid så dålig text. Jag frågar mig

Ska jag kasta det här?

Finns det någon poäng med att hålla fast vid gamla anteckningböcker med usel text? Jag har varit på väg att kasta dem länge, redan för femton år sedan hade jag en plan om att utveckla en ritual för att frigöra mig från en del av dem  (ja, det räcker visst inte bara att kasta rakt av), men då berättade någon som hade gjort sig av med sina tidiga alster att hon ångrade sig så. Att hon ville läsa dem, ville veta vad/hur hon en gång skrev. Kunde inte göra det ogjort. Så då lät jag bli.

Jag väger och funderar, skäms över texten. Jag borde kasta men lyckas inte. Inte den här gången. Heller. Men när? Hur gör man för att kasta, och när vet man att det är dags?