Om ett oväntat skrivflyt

Ja, det här är högst oväntat. För det var med sinnesstämningen från mitt föregående inlägg som jag satte mig ner vid datorn häromdagen; en sinnesstämning som jag tänker mig att jag delar med Sisyfos när han inser att det återigen är dags att knuffa stenen uppför berget. Suck.

Ja, det är väl bara att...

Jag kommer inte ihåg vad det var Sisyfos var skyldig till.* Högmod? Ville han vara som gudarna, eller var det något annat? Jag vet inte om han någonsin kom (kommer?) att möta förbarmande men tydligen kan jag. Möta förbarmande, upptäcka att den där bautastenen är gjort av papier mache. (Ha!) Det är skrattretande enkelt att knuffa den uppför berget, är det ens ett berg som det handlar om? Det liknar ju faktiskt mer en nedförsbacke..?

Det tacksammaste är att skrivflytet infinner sig när jag ska ta itu med ett kapitel som satt krokben för mig under hela våren. Ett som jag inte tagit mig igenom, ett där jag inte har kunna tänka två tankar för att förbättra. Kanske beror skrivflytet på att jag tog mig i kragen och backade i berättelsen, skrev om de kapitel som jag lämnat för att skava? Kanske ska man helt enkelt inte analysera inspiration utan bara flyta med?

Hursomhelst. Det är skrattretande enkelt att skriva. När jag tar en lite paus och sätter mig på soffan för att vila ryggen hittar jag nya ord; en inledning till en novell. Kanske en till samlingen noveller (eller är det i själva verket Alster II?) som ligger och gror i gömmorna? Jag tar mig tid att skriva ner den utan att Alster I tar illa vid sig. Varför skulle jag inte göra det? Om det nu var högmod Sisyfos gjorde sig skyldig till tänker jag inte göra mig skyldig till det samma. Jag tackar och bockar och tar emot inspirationen när den dyker upp.

* minns inte och tänker inte heller surfa runt efter ett snabbt svar