Om favoritkapitel

Jag har ett favoritkapitel, ett sådant där som jag återvänder till gång på gång; ett kapitel som jag tycker att jag har lyckats med. Trots att det gått flera år sedan jag skrev det får jag fortfarande den där wow-känsla. Kapitlet är fortfarande ledstjärnan för hur jag vill skriva. För i det kapitlet har jag lyckats. Alltså på riktigt. När skrivandet varit segt, motigt, har jag alltid kunna gå tillbaka till kapitlet och få tröst; jo, jag kan.

Det är bara det att det finns ett problem, eller hur?

Precis! För kapitlet sticker fortfarande ut, jag har inte lyckas bräcka det. Det är frustrerande att jag inte har kunnat imitera mig själv genom de resterande 25 kapitlen. Vad är det som kapitlet så speciellt, som gör det så där bra? Jag kan inte det där litteraturanalys, jag är en av de där bibliotekarierna som inte har läst en endaste poäng i litteraturvetenskap. Varje gång jag möter en låntagare som vill ha min hjälp med att välja ut en rysk klassiker att läsa får det blir pikku-ryssä-tanssii-urvalsmetoden (eller ole-dole-doff-urvalsmetoden).

Men borde man inte kunna begripa sig på sin egen text? Utan någon vetenskaplig analysmetod, menar jag?

Jo, man tycker kanske det. Och visst, jag har insett att favoritkapitlet är vitt och brett men fokuserat på en sak. Typ. Men framför allt tror jag - och det är det som gör mig avundsjuk på mig själv - i just det kapitlet lyckats skriva smart. Inte så där hitta-på-smart utan inspirerat-utan-att-skriva-på-näsan-smart. Ja, jag tycker att jag fick till det riktigt bra. Och jag behövde inte anstränga mig. (Eller så väljer jag bara att inte minnas hur jag fick svettas.)

Det är inte det att jag vill att alla mina kapitel ska bli som mitt favoritkapitel. Jag vill inte bli övermätt, men jag vill ha mer balans och framför allt fler favoritkapitel. Det blir ju ensamt för den stackaren! Visst har jag favoritstycken i andra kapitel men det är inte samma sak.

Men det är klart; en favorit är en favorit är en favorit. Kan man inte få stanna där?