Jag känner hur den lättar, skrivarbördan. Eller vad den nu ska kallas. Kapitel 5 behöver ingen omskrivning. Det finns inget behov av nya övergångar mellan abrupta stycken, inget behov av nya händelser/idéer som ska överensstämma med händelser i 25 andra kapitel.
Visst, jag raderar. Jag uppskattar att jag formulerar om ungefär 3/5 av kapitlet, om inte mer. Lättar upp kilometerlånga stycken. Tänker till. Ändrar ord och flyttar på kommatecken. Men jag behöver inte hitta på något nytt. Blir inte frustrerad över det som jag skrivit.
Även om kapitlet tar sin tid p.g.a omformuleringarna så känns det skönt att skriva. Lättsamt, nästan lekfullt. Precis så där som man önskar att skrivandet alltid vore.
Ok. Igår kväll tyckte jag mig vara klar med kapitlet, och i morse kom jag på en viktig ändring. En ynkapynka detalj, förvisso, men ändå en ändring. Så kan det gå. Men nu tror jag att det är dags för att ta itu med kapitel 6...
