Detaljer. Sånt som inte märks men som gör en berättelse mer levande. Ju mindre mängd ren och skär hitta-på-omskrivning, desto större utrymme till att stanna till; att fundera över detaljer som kan göra berättelsen mer levande.
Att kunna stanna till innebär också att det blir enklare att radera. För när man stannar till lägger man märke till alla de där småsakerna som en gång lagts till för att ... förlänga ett kapitel. Det handlar inte om direkt spretighet men om något överflödigt, likväl.
Något annat som jag noterade vid arbetet med kapitlet var att obetydliga bifigurer blev intressantare. De fick inte större betydelse för berättelsen, men blev - för mig - mer levande. Det var inte längre bara nödvändiga namn, utan personer. Eller berodde det på att två av figurerna fick nya namn? (Det där med namn är ju intressant, men ett annat inlägg.) Så, nu är kapitlet klart för den här gången, och det blir dags att ta itu med kapitel 7.
