Tidsbrist, stress. Tvivel. Jag sätter igång med att skriva om Kapitel 14 när jag känner mig som mest stressad och drabbas tvivel. Att tvivla när man är stressad är som att gjuta olja på vågorna. Tvivlet sprider sig.
Jag tvivlar på allt. Förstår inte hur jag kunde tro att berättelsen var något. Hur dum kan man vara?
Jag känner att jag ropade hej innan jag ... ja, ja, det vanliga. Jag kan inte fortsätta att skriva på kapitel 14 utan måste snabbskriva mig igenom flera kapitel, kolla vad det där "ordnandet" som jag ägnade mig åt i helgen egentligen gjorde. Tappade jag helt bort mig? Så jag snabbskriver. Att snabbskriva betyder det samma som att ansa. Att radera tills kärnan finns kvar, utan krav på att texten ska bli bra. Ens läslig. Faktiskt så behöver texten bara vara den enklaste enkla. Det enda kravet som finns är att radera så mycket som möjligt för att det ska bli enkelt att skriva.
Så händer det. Det vänder. Bara så där. Flow, tilltro. Måste till att surfa på den vågen...
