Om att skynda mot slutet, eller om kapitel 19, igen!

Det inträffar förr eller senare, oftast senare. Jag tappar tålamodet, vill hemskt gärna vidare. Otåligheten börjar bryta mark när jag passerat halva berättelsen - eller i microformat när jag passerat halva kapitlet. När jag skrivit fyra femtedelar är det nästan kört. Då blir det en kamp att orka hänga sig kvar och inte bara strunta i allesammans för att komma vidare.

Det är därför innehållet i mina kapitel är betydligt bättre i början än i slutet (många har direkt ofullständiga slut eftersom jag tänker att jag tar det senare). Det är därför som första hälften av Alster I är mycket mer genomarbetat än den senare. (Därmed inte sagt att den första hälften är bättre - bara mer färdig.)

Att jag lyckades omarbeta så mycket av den senare halvan av Alster I i den här omgången beror nog på att jag började med kapitel 14. Då hade jag ork och tålamod att ta mig vidare. Men nu tryter tålamodet.

Istället för att ägna full uppmärksamhet på att skriva om kapitel 19 så märker jag att jag öppnar dokumentet "planerade ändringar" - och befinner mig alltså mentalt i början berättelsen. Så jag beslutar mig för att inte kämpa med kapitel 19. Istället tänker jag att de omarbetning som jag gjorde för ett tag sedan får stå som omarbetningarna i den här omgången. Nästa gång som jag tar itu med Alster I igen börjar jag om från början.

Jag gissar att jag kommer att bli irriterad på mig själv när jag kommer till kapitel 19 i nästa omgång. Men jag får ta det. Nu vill jag liksom bara vidare...