2014-12-13

Om betaläsarversion kontra utkast 8

Alltså. Plötsligt inser jag att jag har slutat att tänka på det här utkastet som betaläsarversion, och inte bara det - jag har faktiskt helt felaktigt kallat det för utkast 7 i några tidigare inlägg.

Ok. Det var tänkt att det skulle vara en betaläsarversion. Jag döpte den till just detta för att inte kunna smita från det faktum att jag någon gång måste lämna ifrån mig texten. Fast nu undrar jag. Jag har ju gjort ganska stora förändringar i det här utkastet, sådana som alltid måste få lite tid till att mogna. Nu står jag i valet och kvalet.

Är det här en betaläsarversion eller är det utkast 8 som jag skriver på?

Jag har visserligen redan haft en alfabetaläsare. En som läst halva Alster I och tyckt till - lite för vagt för att det ska vara givande. (Alltså inte haft tankar kring den helhet som jag ville få koll på, utan bara detaljer.) Och visst, jag skulle kunna ge texten till någon av de närmast sörjande, t.ex. sambon. Men har jag tid/lust att invänta respons? Eller ska han helt enkelt få texten när jag själv skriver ut den för genomläsning?

Frågor, frågor. Säkert är att jag inte kommer att ge det här till någon "riktig" betaläsare - åtminstone inte innan jag gått igenom texten en gång till. Hohojaja. Det är visst så det slutar. Alltid. Jag kommer aldrig att bli klar...

3 kommentarer:

  1. Det där är rätt olika ju. Alltså vissa kan inte ge bort till läsning förrän de är helt klara själva. Andra ger bort bitar genast. Jag tror man får prova sig fram med hur och vad man kan visa. Själv visar jag inte förrän jag tror att det sitter rätt, helheten framför allt.

    SvaraRadera
  2. Jag önskar att jag kunde ge några kapitel, för att liksom känna in lite, men jag är också intresserad av att veta om historien fungerar i sin helhet. Det är ju där det stora jobbet ligger. Och då är det ju svårt att pytsa ut... Usch, vad svårt. Jag borde kanske skaffa mig en hel främmande betaläsare. Alltså en som jag inte känner, där jag inte måste "bevisa" något. Men å andra sidan - igen - så kommer ju folk som jag känner att (förhoppningsvis) någon gång läsa historien. (Och tänk om det egentligen är så att jag misstänker att historien i sig inte fungerar och därför bara skriver om och skriver om - för att slippa se sanningen i vitögat?)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast även om det skulle vara så att du skriver om något som inte fungerar, och det är inget du är ensam om att göra i så fall, så är det också en viktig grej att faktiskt hålla på med. Att ge berättelsen all tid man kan för att den ska ha en chans. Det är liksom inte meningslöst utan också ett tecken på att man faktiskt kan göra just det viktigaste, sitta ner och göra jobbet. Så håll ut bara och tro på textvärlden.

      Radera