Jag älskar återbesök. Alltså sådana som författare gör till sina tidigare romaner; en karaktär ur en roman som dyker upp som en bifigur i en annan. Att få återanvända till en stad som man redan känner igen. Jag gillar också att veta vad som händer efter att berättelsen är slut. Ett hur-gick-det-sedan berättat på några få rader.
För ett par år sedan skrev jag själv ner några vad-hände-sedan sidor, sidor som utspelar sig 25 år efter händelserna i Alster I. Texten är inte tänkt att bli en del av Alster I, och sannerligen ingen efterföljare. (Den enda genren där jag tycker att det är ok att dela in berättelsen i flera delar är fantasy. Funderar man på efterföljare till vanliga romaner ska man nog fundera om man hade en berättelse till att börja med... Nåja. Grinollen har sagt sitt.)*
Hursomhelst. Att blicka in i sina karaktärers framtid var intressant. Det var en lek, men jag upptäckte att det gjorde det lättare att skriva om deras nu. Det var lättare att förstå vilka de är, vart de är på väg även om den framtid som de får inte kan utläsas ur Alster I. Det är en helt annan historia – som inte kommer att bli skriven ”på riktigt”.
Jag fick syn på en annan framtid nyss, under lunchen, när jag tittade i Margaret Atwood nya novellsamling Stone Mattress. En av novellerna handlar om de tre huvudkaraktärerna i Rövarbruden; Tony, Chariz och Roz! Åh, vad jag älskade Rövarbruden! Åh, vad jag älskade att få läsa några sidor om dem igen! Åh vilken lycka! Novellen var på knappa tio sidor, men det räckte. Det här fick mig nästan att besluta mig för att jag ska göra likadant – om jag skriver fler berättelsen. Jag ska se till att återvända till platser (åtminstone som hastigast) eller att liksom låta de nya karaktärerna att stå i samma kassakö som tidigare bekanta. Men inte mer, alla berättelser har rätt att få vara sina egen.
*Ja förutom om man är Hilary Mantel och skriver om Cromwell, eller, ja, Margaret Atwood dådå – som ju skrivit tre delar i sin syndafloden-serie men å andra sidan är det ju lätt sci-fi så det räknas ju som fantasy. Så det så. Och Mantels böcker är ju historiska och historien är ju lång. Och så.
För ett par år sedan skrev jag själv ner några vad-hände-sedan sidor, sidor som utspelar sig 25 år efter händelserna i Alster I. Texten är inte tänkt att bli en del av Alster I, och sannerligen ingen efterföljare. (Den enda genren där jag tycker att det är ok att dela in berättelsen i flera delar är fantasy. Funderar man på efterföljare till vanliga romaner ska man nog fundera om man hade en berättelse till att börja med... Nåja. Grinollen har sagt sitt.)*
Hursomhelst. Att blicka in i sina karaktärers framtid var intressant. Det var en lek, men jag upptäckte att det gjorde det lättare att skriva om deras nu. Det var lättare att förstå vilka de är, vart de är på väg även om den framtid som de får inte kan utläsas ur Alster I. Det är en helt annan historia – som inte kommer att bli skriven ”på riktigt”.
Jag fick syn på en annan framtid nyss, under lunchen, när jag tittade i Margaret Atwood nya novellsamling Stone Mattress. En av novellerna handlar om de tre huvudkaraktärerna i Rövarbruden; Tony, Chariz och Roz! Åh, vad jag älskade Rövarbruden! Åh, vad jag älskade att få läsa några sidor om dem igen! Åh vilken lycka! Novellen var på knappa tio sidor, men det räckte. Det här fick mig nästan att besluta mig för att jag ska göra likadant – om jag skriver fler berättelsen. Jag ska se till att återvända till platser (åtminstone som hastigast) eller att liksom låta de nya karaktärerna att stå i samma kassakö som tidigare bekanta. Men inte mer, alla berättelser har rätt att få vara sina egen.
*Ja förutom om man är Hilary Mantel och skriver om Cromwell, eller, ja, Margaret Atwood dådå – som ju skrivit tre delar i sin syndafloden-serie men å andra sidan är det ju lätt sci-fi så det räknas ju som fantasy. Så det så. Och Mantels böcker är ju historiska och historien är ju lång. Och så.
Ja. Sånt är väldigt kul. Både att göra det själv eller att läsa andras återbesök. Har precis tänkt att när det gått tillräckligt lång tid då ska jag skriva den där ena scenen som jag nu hoppar väldigt mycket över för att det inte hinns med.
SvaraRaderaDå ska jag hålla utkik efter den!
SvaraRadera