Om att bromsa

Jag bromsar farten, stannar kvar i texten. Jag har skrivit om det förut, om min brist på tålamod, hur den genomsyrar texten trots att jag är medveten om den. Och gör mig tok-frustrerad.

Men nu bromsar jag. Filar, kan man också säga. Filar och omformulerar. Hur som helst skriver jag in allt som ska hända. Skriver om allt. Går tillbaka och filar. Funderar ett varv till. Skriver om allt en gång till. Tydliggör. Framför allt tydliggör jag. Och hänger mig kvar en stund. (Det är viktigt; att hänga sig kvar.) Och tok-raderar. Alltså vad jag raderar – jag trodde inte att skulle vara möjligt i utkast 9, men det är det. Trots detta växer sidantalet.

Jag har ett nytt sätt att jobba i det här utkastet. Jag skriver inte bara in varje ord på nytt, jag kan också bestämma att den här scenen, just det här som händer, ska ta (t.ex.) fyra sidor i anspråk istället för (t.ex.) tidigare två.

Uhuh?

Mm, jag håller med. Det känns som besatthet vid siffror när besattheten borde gälla bokstäver. Men det hjälper texten att bli bättre. För jag måste stanna kvar! Jag måste verkligen fundera på vad jag säger och vad jag inte behöver säga. Och det har hjälpt mig att inse missar… Alltså i utkast 9 har jag fortfarande logiska missar! (Och vilka missar! Jag blir lite skrämd/förundrad/förtvivlad när jag upptäcker dem.)

Så jag bromsar med gott mod. För jag ökar också. Inte så att jag gasar mig igenom texten, kapitlen. Jag ökar tiden som jag ägnar mig åt att skriva. I det förra utkastet jobbade jag – när jag jobbade som mest – kanske en halv till en timme fyra kvällar i veckan. Nu (eller just nu, ska jag kanske skriva – för det kan ändras när som helst) sitter jag hela kvällarna från det att jag (eller sambon) nattat lilla Lopparo-Lou, tills jag somnar. Jag kan till och med sitta på helgerna. Unnar mig endast att titta på Walking dead (och snart Game of Thrones). Men det är allt. Typ. För jag tänkte fortfarande bli klar till sommaren…