Jag antar att felet ligger i att jag inte är mycket till kallpratare, att det är därför som jag har så svårt att låta karaktärerna kallprata. Sitter just nu och skriver och raderar och skriver och raderar - eftersom jag inte har inte den blekaste aning om vad mina två karaktärer ska kallprata om. I princip behöver jag bara en mening. Något ynka litet som den ena kan säga till den andra.
Fast sedan så tänker jag hur klyschigt det är att låta den ena personen avbryta tankegången hos en annan - och därigenom leda till ett annat spår i berättelsen - genom att denna ska säga något ovidkommande. Är det på grund av det som jag faktiskt raderar det som jag skriver? För att jag i princip är motståndare till sådana simpla trick?
Men ack, ack. Om jag bara vore bättre på kallprat. Då kunde jag ägna denna tid till att skriva istället för att blogga...
Kan du inte lösa det med "Han/hon påbörjade en mening men blev avbruten..."? Den lösningen har jag sett i en del böcker. Avskyr själv att skriva kallprat. Det sänker mitt språk och berättelsen enormt.
SvaraRaderaNja, kallpratet skulle egentligen komma för att få ett avslut på en inre monolog (typ) och då borde den som påbörjade en mening veta vad hon skulle säga. Helst ;-) Fast jag löste det. (Kommer just nu bara inte ihåg vad jag gjorde, bara att jag kom vidare.)
SvaraRadera