Jag tänker på den tid som jag lagt
ner på att skriva – utan att pausa. Det är mer än ett år, och det är lång tid.
Jag tror på pauser. Har alltid
trott på dem. Det handlar inte bara om att få nödvändig distans till texten,
det handlar också om alla de där problem som det undermedvetna kan ägna sig åt
medan det medvetna ägnar sig åt annat.
Jag blev klar med utkast 9 av Alster I i augusti, precis som tanken
var, och satte genast igång med en genomläsning. Och blev besviken. (Som
alltid!) All den där tid som jag lade ner på att skriva in all text igen, all
den tid som jag tog mig för att radera alla sidospår och finurliga
formuleringar. Alla älsklingar som fick stryka på foten – och det blev inte
bättre än så här?
Allt i enlighet med sedvanan blev
jag alltså besviken. Men det tog bara någon vecka tills jag hämtade mig,
hämtade kraft. Jag såg sanningen i något som jag redan visste: de två första
kapitlen måste skrivas om 1) jag måste få en helt ny början i kapitel 1, samt att
2) alla de pretentiösa formuleringarna i kapitel 2 måste väck. Problemet var
att kapitel 1 och 2 är sådana som jag slipat och slipat och filat och slipat ännu mer. Tills de blivit oåtkomliga. Tills varje kommatecken är en darling. Inte ens chans att det går att mjuka upp alla meningar så att det går att börja
rucka på dem.
Eller jo.
Det finns en chans. Det finns alltid
en chans, det gäller bara att vilja ta den.
Jag radera helt enkelt de första
styckena, och se där! Det var möjligt
att hitta en ny början. En som faktiskt hörde ihop med den historien som Alster
I blivit i sin 9.e omskrivning och inte en början till utkast nr 2. Fortsatte sedan
genom hela kapitel 1 och vidare till kapitel 2 – där jag lyckades hitta direkta
felaktigheter (hänvisningar till saker som raderats men som var så
genomarbetade i det här kapitlet att det var närmast omöjliga att få syn på). Fast
sedan hände det:
Jag började scrolla. Upp och ner i
dokumentet. Jag började pilla. Skriva om. Skriva om igen. Pilla lite till. Tills
jag inte kunde se vad som blev en förbättring. Varje mening kunde skrivas om hundratals gånger.
En veckas paus tänkte jag, sedan kör jag stenhårt i november; liksom en egen variant av NaNoWriMo dvs. LäPEKoMå (Lägga På Ett Kol Månad). Men så försvann november, puff borta. Och det var kanske där någonstans som jag insåg att jag behöver en paus. Dessutom kände jag mig tvungen att bidra till renoveringen av vårat hus, jag är verkligen urless på alla dessa verktyg som dräller överallt.
Nu har jag pausat i snart två månader, men känner mig redo att börja skriva lite smått. Åtminstone att titta på texten. Eller kanske till jul. Mellandagarna. Då har jag ju semester. Jag börjar ju blåsa liv i bloggen igen, det måste betyda att jag närmar mig startsträckan. Åtminstone.
En veckas paus tänkte jag, sedan kör jag stenhårt i november; liksom en egen variant av NaNoWriMo dvs. LäPEKoMå (Lägga På Ett Kol Månad). Men så försvann november, puff borta. Och det var kanske där någonstans som jag insåg att jag behöver en paus. Dessutom kände jag mig tvungen att bidra till renoveringen av vårat hus, jag är verkligen urless på alla dessa verktyg som dräller överallt.
Nu har jag pausat i snart två månader, men känner mig redo att börja skriva lite smått. Åtminstone att titta på texten. Eller kanske till jul. Mellandagarna. Då har jag ju semester. Jag börjar ju blåsa liv i bloggen igen, det måste betyda att jag närmar mig startsträckan. Åtminstone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar