Om att lämna ett spår av fet stil efter sig

I vanliga fall är jag strukturerad när jag skriver. Jag börjar från början och slutar vid slutet. Inte att jag börjar med kapitel 5 och tar sedan 2 och därefter 13 och så vidare. Har jag avslutat ett kapitel brukar jag föra in ändringar – som jag kommer på senare – i ett särskilt dokument. Det blir enklast och mest överskådligt.
      Brukade jag tycka.
      Nu hoppar jag hejvilt. Till den grad att jag ett tag inte hade någon koll på vilka kapitel jag hade gått igenom och vilka jag har kvar. Därtill jobbade jag både i Word och i det internet-baserade Dokument. Bara för att krångla till det och tappa lite mer koll.
      Det finns en anledning till mitt hejvilda hoppande: Jag skådar ljuset i slutet av tunneln. Jag börjar bli klar. Jag har inte längre en massa möjliga utkast framför mig utan behöver se till att saker och ting nu kommer i rätt ordning och så vidare. Det har också lett till att kapitlen/dokumenten översållas av kommentarer i fet stil. Typ:
     Kolla att citatet stämmer
     Tänk på att detta återkommer i kapitlen 6, 12 och 17
     Kommentar på kommentar på kommentar. Vilket lätt ger bilden av ett manus som inte alls är klart. Men det är mer klart än någonsin. Nu handlar det om att jag måste få citat och händelser att stämma. Men det händer också att jag upptäcker att det behövs research för att texten ska bli intressantare. Då lämnar jag en kommentar om vad jag tänker mig ska stå, och låter finslipningen vara tills jag kollat upp saker. Och lämnar ett spår av fet stil bakom mig.
     Jag tror att jag aldrig blivit så glad för fet stil som nu. Det blir så mycket tydligare att jag börjar närma mig målet. För tänk om nästa omgång bara kommer att handla om att rätta till det som står med fet stil?!