tag:blogger.com,1999:blog-80858899845739020602024-03-13T18:50:39.470+01:00(The Truant) Pen of EUnknownnoreply@blogger.comBlogger199125tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-88154418570835789512017-08-02T10:19:00.000+02:002017-08-02T10:19:54.874+02:00Om ett tecken (om ett sådant behövs)Sommarlugnet på biblioteket fortsätter också efter semestern. Jag varvar min tid mellan att hjälpa några enstaka att hitta en bok eller två; mellan bokuppsättning; mellan att på måfå bläddra i böcker för att hitta läsning. Uttråkad av lugnet sätter jag mig ner med penna och papper, skriver ett utkast till ett blogginlägg. Det här:
Tanken är att jag ska ha historien färdig - för mig - innan jag Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-44140046253050183522017-07-25T13:18:00.000+02:002017-07-25T13:18:06.721+02:00Om att planera Alster IIKanske börjar det med känslan av hemlöshet, av rastlöshet. Kanske förundran vid att jag inte ens kan ägna mig åt att prokrastinera - för vad är meningen med att prokrastinera om det inte är att skjuta något framför sig? Jag har ju inget som jag undviker?
Det fanns ingen plan för att börja bläddra bland de där lapparna fulla med anteckningar. Inte heller för att starta den gamla datorn där det Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-5441328826457901222017-06-28T13:06:00.000+02:002017-06-29T21:18:33.945+02:00Om att möta sin egen otillräcklighetJag fördriver tiden. Biblioteket har inga besökare - "tomt och skönt" som P O Enqvist (tror jag att det var) kallade sitt sommarbibliotek i Värmland, och visst så brukar jag också känna mig när jag kommer in i ett bibliotek som låntagare, men på andra sidan infodisken känner jag bara rastlöshet - så jag fördriver tiden medan klockan sakta tickar fram (eller nej, Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-47893666241217510672017-06-25T21:51:00.000+02:002017-06-25T21:51:18.323+02:00Om dagen efter, och sedanDen kommer redan på morgonen, dagen efter, när jag fortfarande ligger i sängen. Den där känslan av hemlöshet. För vad ska jag göra idag? Jag ska ju inte skriva, för jag är ju klar. Så, vad?
Och så fortsätter den. För vad ska jag göra på torpet när vi åker dit i helgen? Jag ska ju inte skriva. Så, vad? (Ok, där försökte jag lura någon - jag skriver ju i princip aldrig när jag befinner mig på Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-81876922911863336322017-06-20T13:30:00.000+02:002017-06-20T13:30:00.069+02:00Om den perfekta tidpunkten
… att skicka in sitt manus.
Det var tanken på den perfekta tidpunkten som höll mig
upptagen i höstas. I höstas då jag också uppskattade att jag hade ca
2,5 veckors intensivt arbete framför mig för att slutligen bli klar med Alster I. Jag var så inne i skrivandet, det gick liksom på räls. Men samtidigt kände jag den där tröttheten komma smygande. För hur länge hade jag Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-46441966139739585852016-08-01T14:57:00.002+02:002016-08-01T15:22:44.190+02:00Om att lämna ett spår av fet stil efter sigI vanliga fall är jag strukturerad när jag skriver. Jag
börjar från början och slutar vid slutet. Inte att jag börjar med kapitel 5 och
tar sedan 2 och därefter 13 och så vidare. Har jag avslutat ett kapitel brukar
jag föra in ändringar – som jag kommer på senare – i ett särskilt dokument. Det
blir enklast och mest överskådligt.
Brukade jag tycka.
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-35890826283086103352016-07-18T11:51:00.001+02:002016-07-18T11:53:11.428+02:00Om att slå sina tidigare rekordJag har den där känslan nu, just den där som infinner sig när man slår sitt eget rekord. Man liksom hivar upp tidtagaruret, och:
Wohoo!
Fan vad bra jag är. Nu kan jag det här. Nu håller det.
Den känslan övermannade mig igår. Efter ett avslutat stycke - eller kanske två, tre - kom segergesten liksom av sig själv. (Yes!) Jag har verkligen tagit ett kliv framåt som ... eh, författare?
Så vad harUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-29879658680915445542016-07-01T13:48:00.002+02:002016-07-01T17:29:48.080+02:00Om att vara lack på tankar som dräller
Jag hade redan hunnit lägga mig, nöjd efter dagens
skrivpass, som tanken dök upp:
Men tänk om jag ska ta och sluta skriva.
Bara så där. Jag kan för allt i världen inte minnas att jag
skulle ha tänkt tanken tidigare. Aldrig någonsin. Tvärtom har jag planerat för
flera berättelser.
Till slut drar jag paralleller till vår pågående renovering.
Utan att gå in på långdragna Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-10925122513272410102016-04-24T13:06:00.003+02:002016-04-25T07:35:05.325+02:00Om att uppfatta sin berättelse som ordinärJag är nöjd. Jag är besviken. På en och samma gång.
Jag är nöjd (jag menar supernöjd) med hur Alster I har artat sig. Glad över att den förändrats så mycket under de senaste omskrivningarna. Hur den fördjupats och blivit mer sammanhängande.
Samtidigt är jag besviken, och det känns underligt. Otacksamt.
Genom fördjupningen, och att den blivit mer sammanhängande, har texten också blivit mer Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-69221436402790371702016-04-23T19:28:00.001+02:002016-04-23T19:28:14.569+02:00Om tankar inför utkast 11
Jag vet inte
hur många gånger jag menat att den omskrivningsomgång som jag befinner mig i är
den sista. Varje gång? Nej, förresten. Jag vill minnas att när jag befann mig i
utkast 5 (eller var det utkast 6?) ”visste” jag att jag hade två omskrivningar
framför mig.
Håhåjaja.
Just vet jag
att jag har två omskrivningar framför mig. Utkast 11 och utkast 12.
Håhåjaja … Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-34594564057770947322016-04-22T09:12:00.001+02:002016-04-22T09:12:38.060+02:00Om att vara klar med utkast 10
Äntligen är jag klar med utkast 10!
Eller äntligen och äntligen, i min optimism fick jag för mig
att jag började skriva på det i januari, döm om min förvåning när det visade
sig att jag började redan i september... (Vad måste ha pausat/skrivit/pausat
utan att vara medveten om det.)
Anyway.
Under den senaste, eller egentligen de två senaste, omskrivningarna har det
hänt mycket med Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-40139513733144674272016-04-12T14:12:00.000+02:002016-04-12T15:52:13.460+02:00Om att brodera med röd tråd
Jag broderar. Stygn efter stygn med en röd tråd. Mönstret blir
tydligare, fylligare. Precis så där som jag tidigare mest sett i andras alster,
inte i mitt eget.
Visst finns där röd tråd sedan tidigare, men mest sådant som används till att tråckla. Scenerna hänger ju samman, och är det inte lite väl
övertydligt med upprepningar?
Men då dök plötsligt (ja, plötsligt) den Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-58985903822879758422016-02-25T15:30:00.000+01:002016-02-25T20:25:43.367+01:00Om att hitta ett språkJag tror att jag har hittat mitt språk nu. Mitt uttryckssätt.*
Tänk alla de former jag använt mig av genom utkasten, allt från det enklast enkla till det mest tillkrånglade där också jag måste stanna upp för att funderade vad jag säger. Vad jag funnit, och fäst mig vid, är ett enkelt språk utan att det är förenklat. Mina halvsidorlånga meningar är borta. Vad finns det för poängen att försöka Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-47188464505895441002016-01-13T08:47:00.000+01:002016-01-13T08:47:03.449+01:00Om osäkra ordFör att svara på förra inlägget fundering så tog jag itu med kapitel 1 istället för att backa tillbaka. Jag tog ännu en sväng med att fila på inledningen, men såg också till att inte blunda för osmidiga övergångar. Jag kan säga att jag är väldigt nöjd med hur kapitlet artar sig. De som däremot förvånar mig är antalet osäkra ord.
Det är nog så att jag borde ta och radera dessa osäkra ord. Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-82477523235956683342015-12-17T09:47:00.000+01:002015-12-22T09:21:14.801+01:00Om att ta uti, eller kanske backa tillbaka?
Alltså. Ta itu med
utkast 10 eller backa tillbaka till slutet av utkast 9, det är frågan.
Jag har redan börjat
skriva på utkast 10. Kapitel 1 och 2 har fått varsin genomgång (även om de
behöver finputsats). Men jag upptäckte, när det var dags för kapitel 3, att jag
behöver tänka igenom slutet eftersom Alster I är en Ouroboros. Typ. En
orm som äter upp sin svans, eller en berättelse varsUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-78868861816204314862015-12-16T13:38:00.000+01:002015-12-16T13:38:17.434+01:00Om att pilla och pausa
Jag tänker på den tid som jag lagt
ner på att skriva – utan att pausa. Det är mer än ett år, och det är lång tid.
Jag tror på pauser. Har alltid
trott på dem. Det handlar inte bara om att få nödvändig distans till texten,
det handlar också om alla de där problem som det undermedvetna kan ägna sig åt
medan det medvetna ägnar sig åt annat.
Jag blev klar med utkast 9 av Alster I i augusti, Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-5633638611102853372015-12-15T16:51:00.001+01:002015-12-15T16:51:22.500+01:00Om bokdrömmar
Jag drömde om Alster I igen.
Trots den mängd år som jag lagt ner på att skriva
ner historien om de tre flickorna/kvinnorna är det en (max två) handfull gånger
som jag drömt om dem. Eller snarare om ”boken”, den som jag hoppas att
historien så småningom utmynnar i. Drömmarna brukar vara lika,
men det finns också en utveckling i dem. Först likheten:
De handlar i princip om att
jag ”skrivit Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-22127071961899795092015-12-14T14:41:00.003+01:002015-12-14T14:41:46.412+01:00Om pausberättelser, igen
De är här igen, pausberättelserna.
De överraskar, alltid. Borde inte
göra det. Jag borde ha lärt mig att de, de nya idéerna, dyker upp när jag
pausar från Alster I. Men jag tror att de
överraskar eftersom jag har svårt att krysta fram idéer ”på beställning”. Tänk
bara på alla de novelltävlingar som finns där ute, de som endast kräver några
få sidor och … ja, en idé. En vettigUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-43212114317684066382015-10-19T14:48:00.000+02:002015-10-19T14:48:14.811+02:00Om att fortsätta
Ja, jag fortsätter. Gör ännu ett försök att bli klar med
Alster I. Jag höll min förra deadline, men jag håller inte löftet som jag gav
inför omskrivningen 9 – dvs. att lägga ner om jag inte blir nöjd. Jag kan inte lägga
ner. Inte än, inte förrän jag inte längre kan skriva bättre, göra bättre.
Så det blir en omgång 10 också.
Omgång nio gav mycket. Det var en intressant Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-18282257142748901272015-09-07T16:08:00.000+02:002015-09-07T16:08:10.681+02:00Om tiden det tar...Jag tänker på den tid jag lägger ner på mitt skrivande, jag tänker på hur lite det egentligen är. Och så tänker jag på vilken tid denna lilla tid tar...
Alltså. Jag har jobbat med utkast 9 ända från annandag jul. Med relativt få längre pauser har jag alltså suttit med texten varje vecka. Kanske inte varje dag, varje kväll. Men ändå hyfsat ofta. Om man skulle räkna om det till heltid så är det Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-29037934504646780862015-08-22T17:41:00.000+02:002015-08-25T08:44:48.411+02:00Om att byta spår
Det är när jag befinner mig i det sista kapitlet som jag blir varse om spårbytet, det som skett lite i lönndom men som skulle eventuellt kunna vara pricken över i:et. Historien är på väg mot en upplösning som ... förvånar mig.
"Aha, det var därför som...?"
"Ja, precis!"
Så känns det just nu, och så dags!
Jag skrev in "växlingen" redan i det förra utkastet (eller kanske så långt Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-32916778595111886772015-08-22T12:21:00.000+02:002015-08-22T12:21:27.879+02:00Om att inte avslöja sistameningen...Efter diskussioner på annat håll har jag beslutat mig för att radera min (eventuella) sistamening. För mig var den kuriosa, men visst, det finns de som inte vill känna till sistameningen på förhand. Inte ens när den inte avslöjar något väsentligt.
Att känna till den på förhand, säger de som inte vill veta, det stör läsningen eftersom den lägger sig i vägen, eftersom man väntar på att förstå den.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-49566596935437465752015-08-20T15:13:00.000+02:002015-08-20T15:13:53.352+02:00Om ställtid
Jag tänker på hur jag ser till att hitta skrivtid, hur jag ser till att pauserna (för visst finns det pauser, både kortare och längre) inte slutar i ett oplanerat skrivstopp. Jag tänker på hur detta påverkar texten, och framför allt tänker jag på hur detta påverkar förmågan att sätta sig in i skrivandet.
Det sista är det bästa, eller ja, resultatet av det första.
Tidigare har Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-36745458558405141262015-08-18T09:03:00.000+02:002015-08-22T12:23:51.011+02:00Om sistameningarDe senaste dagarna har jag varit besatt av dem, av sistameningarna; de där orden som avslutar.
För det är där jag är nu, vid slutet (för den nionde gången i ordningen). Och igår kväll skrev jag ner sistameningen.
Det är faktiskt för första gången som jag formulerar en sistamening. När jag avslutat mina tidigare utkast har jag alltid vetat att jag strax ska påbörja ett nytt, och alltså har jag Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8085889984573902060.post-52370177102994613822015-08-11T14:20:00.000+02:002015-08-11T14:20:03.385+02:00Om att älta Jag sitter med de avslutande kapitlen. De där som innehåller poängen. Och jag känner mig ... förtvivlad.
Var och en av huvudkaraktärerna har fått berätta sin historia, men några tycks vilja berätta mer. Eller verkar bara ha svårt att inse att de bör gå vidare, att historien börjar närma sig sitt slut. De ältar, visar ingen framåtrörelse, inget intresse för att växa eller att försonas. Gnäller Unknownnoreply@blogger.com0