Bokcirkelgodis

Gatorna låg fria och jag kunde cykla utan att se mig för. Och jag cyklade. Fort. Inom mig bar jag känslan av en lyckad kväll; en bokcirkelkväll.

Jag hade bråttom, jag hade fått feeling. För läsning.

Det tog bara tre tillfällen i bokcirkeln för att den sega känslan som hörde ihop med läsning kom att ersättas med läslust. Segheten som kom av att jag tillbringat de senaste åren med att studera. Läsa och analysera, läsa och analysera. Tvångsläsning av akademiska texten av den typen som kan få den bästa att somna.

Studierna hade gjort mig kräsen när det gällde skönlitteratur. Om jag ska anstränga mig för att läsa något för skojs skull så får det banne mig vara bra! Kräsenheten som gjorde det svårt att avsluta de böcker som kanske inte var de bästa. Tills jag gick med i bokcirkel. För är man med i en bokcirkel hör det till god ton att läsa ut de böcker som kommer att diskuteras, också de som inte faller en på läppen. Men det var då jag (åter-)upptäckte att en bok mycket väl kan vara värd att läsa även om den inte i förstone tycks vara något att hurra för. Om inte annat än så för den helhet som en avslutad läsning ger.

Det slår mig att läsning i bokcirklar kan jämföras med smågodis. När man står på ICA och ska välja är det lätt, för valet faller på de säkra korten; det som erfarenheten säger är gott. Att vara med i en bokcirkel är som att äta från en annan persons påse. Det som bjuds är sådana där gröna, röda och gula. Sura såklart. Men artigheten tackar och tar emot – fast man föredrar ju lakrits – men så upptäcker man att det nya är uppfriskande. Det öppnar liksom för att önskan att testa annat. Vill testa annat; nu!

Så. Jag hade bråttom hem. Till nästa bok, nästa historia. Det spelar ingen roll om den är god eller ond, bra eller dålig. För nu är den här; läslusten.