Om det här med noveller

De dyker upp både här och där; novelltävlingarna. visst händer det att jag letar, i mitt sinne, efter en novell när det utlovas en belöning. (Bekräftelse?) Oftast utan resultat. Har jag ingen fantasi? Borde det inte finnas en mängd historier som pockar på att bli skrivna?

Visst finns det väl det, men i novellform?

Någonstans läser jag att novellen är bra att börja med, alltså för den som vill komma igång med sitt skrivande. Detta på grund av novellens korta längd. (Kanske också om man behöver öva sig i att avsluta en historia?) Den korta längden får mig att tänka på barndomens uppsatsskrivning. På det där som skrevs på modersmålslektionerna, i svenskan. Korta berättelser som fyller några sidor i ett skrivhäfte. Det roligaste som man kunde göra i skolan. Bara fantisera och leka, skriva något... kort. Hur enkelt som helst. Alla kan väl skriva en novell?

Om novellen läser jag, i Nordisk familjebok, att den

...upptar en händelse, i hvilken en snabb och spännande utveckling af en situation, tilldragelse af egenartat beskaffenhet träder istället för romanens episka bredd.

Mm. Snabb och spännande. Kort och innehållsrikt. Svårt. Det finns inget rum för att utveckla. Karaktärerna ska vara precisa utan att vara klichéer. Någon annanstans läser jag att novellen bär ofta sin mening i undertexten, i de ord som inte står på pappret. Då undrar jag i mitt stilla sinne om novellen verkligen är något för nybörjaren. Borde man inte ha jäkligt bra koll på skrivandet om man ger sig på novellen?

Men så finns de där; novelltävlingarna. Lockelsen i att skriva, lockelsen i att skriva något kort (enkelt?). Och så den där lilla tanken, den om att kanske, kanske, finns där en liten chans att fröken läser upp just min berättelse för hela klassen...