Det fragila utkastet

Jag ligger i sängen med det första utkastet i händerna.

"Jag kan läsa det om du vill.", säger han.

Jag svarar att det inte är möjligt. Det är ju det första utkastet. Möts av oförstående. Förklarar vidare.

"Det är liksom ingen färdig text. Bara ett utkast där jag ska få koll på händelserna, förloppet, utrymmet som händelserna kräver. Det går ju inte att läsa det här!"

Kanske är jag ensam om det här, det här med att skriva oläsliga första utkast. Det här med att sätta punkt bara för att genast fundera hur jag kan ändra - förbättra - berättelsen. Nej, inte fundera; det är inte planen. Planen är att skriva en färdig text bara så där. Att sätta punkt och vara nöjd. Jag har aldrig varit med om att planen gått i lås.

Som häromdagen när jag äntligen satte punkt för en novell. Där satt jag och kände den där lilla glädjen. Så avslappnad i sinnet att jag plötsligt började citera en av Shakespeares sonetter - alltså den där sonetten som jag aldrig kan dra mig till minnes när jag försöker. Och så händer det, stroferna leder mig till tankar som leder till tankar som leder till att jag beslutar mig för att ändra gången i novellen... Ja.

Ok. Det är visst inte alls så att det första utkastet är ickeläsvänligt bara för att jag råkar få en ny tanke. Jag skriver utkastet för att få koll på själva novellen, sitter inte och filar på texten för att den ska vara bra (been there, done that; never finished) utan skriver för att föra berättelsen framåt.

Det är klart. Jag skulle kunna ge det första utkastet till andra att läsa; vilka mer än de som inte vet vad jag "egentligen" vill säga med texten är bäst lämpade till att säga om jag överhuvudtaget lyckas föra fram något som är begripligt? Men nej. Varför skulle jag vilja låta någon läsa ett alldeles för fragilt utkast där jag inte har gjort mitt yttersta på alla berättelsens/textens plan? Och inte bara riskera kritik mot den novell som redan är på väg att ändras, men också kritik mot mina planer att överhuvudtaget skriva något?