”Det känns som om författaren pissar på sina huvudpersoner…”Ok, jag håller med. Det är modigt att låta huvudkaraktärer dö. Det blir lite diskbänksrealism över det hela, för handlar det om en serie med mycket våld så borde folk ju stryka med i en större omfattning än vad de gör. Men det känns lite ”Ähmenvaf..?”.
”Ja, men det är ändå modigt.”
Samtidigt borde jag ju vara van. Tänker på det senaste avsnittet jag såg av Boardwalk empire – som är några säsonger gammalt – tänker på karaktären som strök med (”Va!? Mäh?”).* Tänker på Walking dead där man liksom spänner sig när säsongen närmar sig sitt slut för man vet ju att någon av de större karaktärerna kommer (måste?) dö.
Jag grämer mig, håller inte alls med författaren att just den och den karaktären måste dö. Skulle kunna ge förslag på vissa andra som borde möta en långsam, plågsam död. Men ändå. Visst blir det rätt bra ibland trots att man inte håller med?
Min lunchtidsfilosofi säger att döden fungerar när det finns många karaktärer, när det finns en balans bland de större karaktärerna; många (möjliga) hjältar och många (möjliga) skurkar. Det blir inte alls så där sentimentalt som det riskerar att bli om det bara finns en eller två större karaktärer. Om döden drabbar en av de många så finns det fortfarande hopp. Det finns alltid någon som kan ta hämnd, det finns plats för någon annan att växa.
Men det hindrar ju inte att jag blir chokcad när döden väl slår till. Varför skulle det prompt vara just den karaktären som skulle dö?
* Har fortfarande inte kommit mig för att titta på senare säsonger av Boardwalk empire, kollat hur manusförfattarna har löst bristen av en karaktär.
