Det är lite märkligt; det där med att spara på böcker. Att ha tillgång till, men att inte läsa. För att de är så bra. För att de inte ska ta slut. De där böckerna som bäst kan jämföras med fina praliner á 20 kronor styck. Sådana som är så jäkla goda att man skulle vilja äta dem tills man mår illa. Bara moffa i sig precis så där som man kan moffa i sig praliner som inte är lika goda. Eller dyra.
Jag sparar på böcker, den senaste i raden som jag aktivt sparar på är Pappan och havet – ett loppisfynd för 5 kronor. Den ligger där på nattygsbordet. Jag har redan börjat läsa i den, men tvingat ifrån mig den. Ja, jag har avbrutit mig mitt i läsningen och lagt ifrån mig boken. För att jag ska kunna läsa senare. För att den inte ska ta slut.
Pappan och havet är inte den enda boken av Tove Jansson som jag aktivt sparar på. Jag har sparat på Janssons böcker ändå sedan jag upptäckte dem - i vuxen ålder. Och det är märkligt - för jag är ju en sådan som gärna läser en och samma bok flera gånger. Men Tove Jansson moffar man inte i sig. Inte heller de dyra pralinerna. Dem lägger man upp fint. Njuter av i små portioner. Fast varför då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar