”… ja, jag erkänner, jag har läst …”

Jag fastnade där, vid orden ”… ja, jag erkänner, jag har läst …”. Därefter följde namnet på en bok, en författare. En storsäljare men knappast en kritikerfavorit.

Jag erkänner.

Som om man har gjort något dumt och att det är dags att göra avbön.

Därefter; en analys av det lästa. En analys som visar att man har förstått på vilket sätt författaren har felat. Kanske också något som ursäktar det faktum att man läste boken.

Jag var ung. Jag visste inte bättre.

När jag var ung läste jag mycket som jag inte läser idag, en klar favorit var Sagan om Isfolket. Jag älskade den serien när jag var i den yngre tonåren; när jag just lärt mig att läsa (läs: när jag börjat att läsa av fri vilja). Utan Stephen King skulle jag troligtvis aldrig ha blivit en läsare överhuvudtaget. Jag skäms inte (längre?) över det. Därtill har jag kvar Isfolket-serien – på vinden hos mina föräldrar – och den enda anledningen till att jag gjorde mig av med King-böckerna var för att det blev fuktskadade i min källare. De enda som klarade sig var Talismanen, Drakens ögon och Mardrömmar.

Ok. Vind och källare. Visst hamnade de där till slut. Kanske låter det alltför pretentiöst att skriva att jag utvecklades i min läsning. Men visst läser jag en annan typ av böcker numera. Gärna sådana som jag blir harmset imponerad av. ("Varför kan jag inte skriva så här bra?")

Men innebär det att jag ska tycka att det som jag älskade som ung var uselt? Bara för att jag nu ser de brister som jag inte brydde mig om då? De böcker som jag älskade som ung appellerade till min fantasi, de böcker som jag älskar nu appellerar till mitt intellekt. Det som förenar dem är den läslust som de appellerat/appellerar till.

Borde man inte, istället för att erkänna att man en gång läst något, ge ett erkännande till en bok, en historia, som man en gång läste och älskade?