"Jag läste Hamlet när jag gick på lågstadiet."
Själv kan jag inte minnas att jag ens hade hört talas om Hamlet när jag gick på lågstadiet. Eller mellanstadiet.
Någon slags kunskap hade jag om verket när jag var mellan 16 och 18 år. Jag vet ungefär hur gammal jag var eftersom jag minns vilket bibliotek jag besökte när jag hittade boken i hyllan, dvs. den gången som jag tänkte att "Ja, varför inte..." Tänkte, tills jag drog fram boken och öppnade den ("Åh Jesus! Vad är det här?!").
Tillbaka till poeten. När jag läste hennes ord lade jag till mig ett von-oben-perspektiv. "Men kära nån, vad förstår man av Hamlet när man går på lågstadiet?"
Jag ursäktar mig nu med att jag vid samma tid läste jag en 7,5 hp kurs som hette Shakespeare och hans tid. Det har gått några år sedan dess. Jag har fått lite distans till min jag-har-pluggat-Hamlet-så-jag-förstår-perspektiv. Det finns så många olika sätt att läsa en historia, och det är väl knappast så att man läser Shakespeare för få fram en bild av hur England såg ut i slutet av 1500-talet. (Och visst avskyr jag själv att analysera det som jag läser?)
Jag tycker själv att Shakespeares stora förtjänst ligger i hans fantastiska språk. Och kanske är det så att om man läser Barden på lågstadiet så är det förutbestämt att man blir poet - och vinner priser - när man är vuxen?
Nåja. Någon poet blir jag aldrig. Jag läste inte Hamlet när jag gick på lågstadiet. Jag läste inte Sagan om ringen. Jag läste inte Utvandrarna. Jag läste inte Barn av sin stad. Däremot läste jag Kalevala - i bilderboksformat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar