Om förbipasserande

Ja, jag vet inte, det är väl det klassiska. Man sätter sig på bänken vid busshållplatsen, lägger boken bredvid sig och handväskan på boken. När man ska kliva ombord på bussen tar man handväskan. Efter några kilometer ringer man till sin sommarlediga sambo (som ännu inte klivit upp ur sängen) i full panik.

Hämta boken!!

Jag tänker på alla år som jag jobbat på bibblan, på alla tusen och åter tusentals böcker som släpats hem och ut och till torpet och stranden, förundras över att jag aldrig tappat bort en bok. Men jag biter på naglarna. Inte för att jag är rädd för bibliotekspolisen (det är ju jag som är bibliotekspolisen), utan för de förbipasserande. Tänk om de hinner till busshållplatsen före sambon, tänk om de ser boken och tycker att den verkar så himla intressant att de bara måste ta den och aldrig att de ska lämna boken till bibblan - de är ju inte de som har lånat den.

Fast sedan tänker jag på den kvarglömda boken. En magasinsbok som handlar om en decennier gammal nedläggning av ett stålverk på någon bortglömd bruksort. Vilken normal människa (förutom jag) skulle vara intresserad? En samlare, tänker jag, en sådan där som går omkring på gatorna och samlar på bra-att-ha-saker. En bokälskare, kanske. En äkta bibliofil som dessutom är jätte-jätteintresserad av stålverksvokabulär.

Grejen med boken är att den hör till min research. I Alster I finns en bifigur som bör få mer utrymme. En förbipasserande som dyker upp ett kapitel där han också försvinner. En förbipasserande, en sådan som räddat ett kapitel men liksom på ett deus-ex-machina-sätt. Nu har jag ägnat en tid åt att fundera kring honom och beslutat mig för att ägna mer intresse åt honom - och vips! så har andra småproblem funnit sina lösningar. Det finns saker som har fått ett tydligare sammanhang, någons motiv har skruvas åt. Jag har skapat en ny händelse som skvätter över på flera kapitel, och så skulle jag bara kolla en grej och så glömmer jag boken på busshållplatsen ...

Lyckligtvis fick dramat en lycklig upplösning, det visar sig att sambon hann före alla presumtiva förbipasserande boktjuvar. Min förbipasserande är räddad av att dagens bokälskande förbipasserare valde en annan väg!