Jag är omskrivning från att vara klar med Alster I! Det här måste firas, hurra!
Synd bara att jag varit det de senaste fyra, fem, omskrivningarna.
Det har tagit mig oacceptabelt lång tid att inse sanningen; jag är beroende av min egen text. Jag kan inte släppa den. Jag är beroende av att överträffa mig själv, att göra varje utkast till något mycket bättre än den föregående. Och visst har det blivit så. Självklart går det alltid att överträffa sig själv. Därtill går det alltid att utveckla, att kila in små små förändringar som i slutändan förändrar hela historien. Och som i sin tur kräver (minst) en till omskrivningsomgång så att historien hänger ihop i sin helhet.
Men om jag slutar med att försvara mitt beroende? Om jag slutar skylla min oförmåga att jobba med beroendet genom att säga att historien ju hela tiden blir bättre, vad finns det kvar?
Jag tänker på tid. Jag tänker att det kanske har att göra med tiden som jag lagt ner på historien. Ju mer tid som investerats, desto viktigare att det är väl investerad tid? Eller har det att göra med drömmar? Alla drömmar som jag hunnit drömma om Alster I? Drömmar som drömt sig allt längre bort från (den krassa) verkligheten.Tänk om alla omskrivningarna bara upprätthåller en illusion om en lyckad historia?
Sedan kommer ursäkterna igen. Jag filar inte på Alster I, omskrivningarna är rejäla, riktiga. Alster I var absolut inte klar i sin förra omgång. Inte en chans. Det har faktiskt aldrig varit klar i sin helhet. Det är sant. Men sant är också att jag aldrig tillåtit det att bli klar i sin helhet. Eftersom jag ändrar så mycket har historien inte en chans att bli klar. Jag måste skriva om allt en gång till. Och en gång till. Hur många historier har jag inte skrivit i en och samma historia? Och många historier har jag inte missat genom att jag måste skriva klart Alster I först av dem alla...
Jag leker med tanken om att skicka in Alster I till förlag efter denna omskrivning. För ett avslut. Jag leker med tanken om att strunta i det där dokumentet som är fullmatat med ändringsförslag till nästa omskrivning. Nej, jag leker inte med tanken, jag försöker tvinga mig att tänka den, att acceptera den. Det är svårt. Skulle det vara lätt skulle det inte vara ett beroende... men jag är så trött, så trött, på mitt beroende...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar