Om en andra läsning

När jag befinner mig mitt i en omskrivning tycker jag oftast att det jag skriver är bra. Särskilt efter att ha jobbat med en ny idé, löst ett problem eller bara filat tills något sitter. När jag lämnar texten blir det annorlunda. Den blir allt sämre och sämre. Tvekan och tvivlet infinner sig vid tanken på, minnet av, texten. Det händer (ofta) att jag, efter att ha återvänt, får mina farhågor besannade. Hur var det jag tänkte här? Vad är det här för uselt språk? Pinsamt - och så vidare och så vidare.

Roligt nog hände detta inte när jag dammade av texten för någon vecka sedan. Alltså innan jag planerade att skriva igen. Det verkade som att det stämde, det där som alfabetaläsaren sade ("Du kan skriva"). Ja, tills sist har jag nog lärt mig att skriva. Yes!

Ja, och det hände alltså innan jag beslutade mig för att lämna ifrån mig texten på riktigt. Alltså innan jag på allvar började tröttna på mitt beroende. När jag läste - ok, skummade - igenom texten nyligen för att veta var jag ska ta vid började jag snubbla. På fulord. På pinsamheter. Hur var det jag tänkte när jag tyckte att jag skrev bra? När jag tyckte att jag äntligen lyckats? Vem tror jag egentligen att jag är?

Ja,det är nog inte helt ovanligt att saker, texter, förändras efter att ha blivit "på riktigt". Men varför måste det vara så?