Härommorgonen hade jag en insikt som följde med från drömmen till verkligheten, det vill säga insikten om att när jag dör kommer jag inte längre kunna fantisera.
Alltså; när jag dör kommer jag inte längre kunna fantisera.
Jag kan inte minnas att jag ens tänkt tanken tidigare. Med tanke på allt som går förlorat genom döden känns fantiserandet ganska futtigt. Jag menar, det är ju ändå inte på riktigt…
Men sedan tänker jag på allt som är på riktigt men ändå inte. Allt det där som man aldrig kommer att hinna göra om man så levde i tusen år. Allt det där som man aldrig upplever … förutom gång på gång i fantasin. Världarna som inte finns men finns. Resorna som man aldrig behöver packa för. De oändliga möjligheterna – som förstörs av döden! Vilken sorg!
Nåja. Än är jag inte död. Än kan jag fantisera.
