Det händer att jag drömmer att jag lämnat ifrån mig Alster 1 (romanen). Senast det skedde handlade drömmen om att jag hade förkortat berättelsen och skickat in den till en novelltävling - en högst tveeggad upplevelse. På samma gång som jag - givetvis - önskade att jag kunde vinna en plats i en antologi, och de pengar som vinsten bestod av, ville jag på inga villkor vinna. Varför, varför, hade jag handlat som jag gjorde?
Ju längre drömmen led, dess värre blev min ångest. Jag önskade att jag kunde göra det ogjort! Jag skulle ha gjort vad som helst för att få en ny chans; en möjlighet att skriva den där historian som jag en gång började skriva på. Den där som jag ville/vill berätta, inte en historia som jag tröttnat på och slängt på skräphögen.
Så. Det var visst en dröm. Jag fick visst en ny chans.
Ju längre drömmen led, dess värre blev min ångest. Jag önskade att jag kunde göra det ogjort! Jag skulle ha gjort vad som helst för att få en ny chans; en möjlighet att skriva den där historian som jag en gång började skriva på. Den där som jag ville/vill berätta, inte en historia som jag tröttnat på och slängt på skräphögen.
Så. Det var visst en dröm. Jag fick visst en ny chans.
Drömmar är intressanta. Intressantast är de drömmar som går under ytan, de som sticker in sina kletiga fingrar i önskedrömmarna och vill förstöra. Drömmar som påminner om det som en gång setts som viktigt, det som fortfarande är viktigt men blivit bortprioriterat. Dessa drömmar får morgonen att kännas som en lättnad; som en ny chans.
Visst tar jag chansen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar