Väl en trappa upp möttes jag av en man som ansåg att vi genast skulle förbjuda Facebook på bibliotekets datorer. Inget märkligt i att mannen var upprörd på grund av att flickor utnyttjades i detta forum - ”och så är det bara att titta på bilderna på bibliotekets datorer” – utom i hur snabbt han tappade sin trovärdighet när han möttes av motstånd.
Jag hade knapp börjat förklara varför jag inte ansåg att man ska frånta möjligheterna att använda ett social forum, innan han övergick från att värna om flickors integritet till att ösa sitt förakt över inkompetenta kvinnor ”hade det varit män som …” då minsann blablabla.
Fascinerad över hans usla skådespelarkonst, nyfiken på vad hans egentliga agenda var, kan jag inte annat än att sucka över den inkonsekvens en viss typ av personer visar när de möter motstånd. Ok, inte kanske bara ”en viss typ av personer”, visst kan vi väl alla tappa masken någon gång? Om det finns något som vi inte riktigt känner för, men tycker att vi borde känna för, visst kan det då hända att den bästa av oss glömmer hur man argumenterar för det? (Eller när vi försöker att ta till argument som inte kommer från våra övertygelser utan från en ”korrekt åsikt” som tror mottagaren håller sig med, men där det visar sig att vi tar fel?)
Efter att ha suckat färdigt funderar jag om det inte är mer vanskligt i det skönlitterära skrivandet. Det är ju här som en författare skapar karaktärer som är skiljer sig från författarjaget? Det borde vara få författare som - av misstag - låter sina karaktärer vara inkonsekventa på ett så tydligt sätt som ”Facebook-mannen” - för mer än så jobbar man väl med sin text? – men visst sker det. De flesta har väl någon gång läst en bok eller två där karaktärerna – förutom att de är öppet klichéartade - saknar trovärdighet på grund av - om ock vaga – inkonsekvenser i beteendet…?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar