Det händer mitt i skrivandet, det där med att jag tvingas fundera över flödesskrivandets oädla konst.
Det börjar med att jag hittar en tråd, en idé. Så jag skriver. Är rätt nöjd, faktiskt. Tills jag skriver något som jag inte har planerat att skriva - men ändå fortsätter att skriva eftersom det går av bara farten. Någon skulle kanske säga att det är just här som "berättelsen får ett eget liv" eller att "karaktärerna tar över". För mig har det just inneburit att jag har hamnat på villovägar.
Det är inget fel på texten. Orden, meningarna, passar in. Blir rätt bra. Ett logiskt led. Det är bara det att. Att, att, att.
Flödesskrivandet har lett mig ut på en enkel väg. För enkel, rätt trist faktiskt. Återigen sitter jag med en halv sida "älsklingar". För en stund försöker jag få "älsklingarna" att passa in i helheten. Inser sedan att jag är ute på villovägar. Det är svårt att hitta tillbaka. Svårt att tänka nytt när jag just tänkt ... rätt? (Rätt så ointressant?)
För att ta mig tillbaka till texten, tillbaka från villovägarna, tvingas jag använda mig av flödesskrivandets ädla kompanjon; delete-knappen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar