Om att åter närma sig en text

Det tar några dagar från att jag drömt den obehagliga drömmen, som jag skriver om i mitt förra inlägg, till att jag sätter mig framför datorn; vid berättelsen. Jag drar på det av rädsla för att texten är dålig. Samtidigt undrar jag hur länge sedan det var som jag senast gjorde ett samlat försök att skriva. Jag tror att det var mer än ett år sedan, förutom några enstaka tillfällen som inte har lett till skriv-flow.

När jag öppnar de första kapitlen känner jag lättnad. Det går att läsa det som jag har skrivit, det är inte så där uselt som jag ville minnas att de var. Det sköna med att låta texten vila så länge är att 1) jag är inte lika angelägen om att hålla fast vid "älsklingar", och att 2) jag har glömt texten, det som jag ville säga, och kan se vad det är jag faktiskt säger. Det blir enkelt, eller enklare, att skrota idéer som inte leder någonstans.

Den första meningen (kap 1) som jag känt obehag inför, men varit oförmögen att ta itu med tidigare, går att ändra med några tangenttryckningar. Var det inte svårare än så? Att ändra det som jag tidigare skrivit om och om igen men utan att kunna se vad det är som stör? Jag känner hopp. Jag tror att jag kan komma igång nu, tror inte att denna skrivaromgång kommer att bli en av de där en-dagars-akterna som jag ägnat mig åt under det senaste året.