Ytterligare några tankar om inledningar

Det föregående inlägget avslutades med ett påstående om att jag aldrig låter det första intrycket (i det här fallet de första raderna) vara avgörande vid valet av läsning.
Det är sant. Men det finns också en annan sanning. För även om jag aldrig låter inledningen avgöra om jag ska göra mig mödan att läsa en bok så händer det ofta att jag lägger ifrån mig en bok om inledningen inte tilltalar mig. Jag bryr mig inte om att ens bläddra vidare för att se om det blir bättre. Jag gör det för att jag tänker mig att alla som skriver vet hur viktigt det första intrycket är. Jag tänker mig att alla som skriver kommer därför att se till att lägga extra krut på inledningen.

Om början består av klichéer tänker jag mig att boken består av klichéer.
Om början består av en beskrivning av vädret så tänker jag att jag har läst boken förut.
Om en början består av en insikt är bäst att också jag tänker; ”Ha! Smart!”

Men hur ska en bra inledning, en bra början, vara? Instinktivt tänker jag att det ska vara trogen boken; den ska fånga essensen i berättelsen. Det är ingen idé att försöka få skriva en klurig eller "konstfull" början inte resten av berättelsen är klurig eller "konstfull". Bäst tycker jag om ”in medias res”-inledningar. Att läsaren utan dröjsmål kastas in i händelserna; att denna får ta del av en viktig händelse. Sämst tycker jag nog om ”det här hände och det ledde till att det där hände och så hände det där som fick berättelsen att ta sin början”-inledningar.  De sistnämnda tenderar att vara så långrandiga.

För att inte göra mig själv för långrandig avslutar jag med att ge exempel på en riktigt bra inledning, den bästa som jag någonsin har läst:

Sth, I know that woman. She used to live with a flock of bird on Lenox Avenue.  I know her husband too. He fell for an eighteen-year-old girl with one of those deepdown, spooky loves that made him so sad and happy he shot her just to keep the feeling going. When the women, her name is Violet, went to the funeral to see the girl and cut her dead face they threw her to the floor and out of the church. She ran, then, trough all that snow, and when she got back to the apartment she took the birds from their cages and set them out the window to freeze or fly, including the parrot that said “I love you.”

ur Toni Morrisons Jazz

ps. egentligen är jag mer förtjust i inledningen i dess svenska översättning - eftersom det var på svenska som jag först läste den - men saknar tillgång till den just nu...