Om att vara klar med utkast 10

Äntligen är jag klar med utkast 10!

Eller äntligen och äntligen, i min optimism fick jag för mig att jag började skriva på det i januari, döm om min förvåning när det visade sig att jag började redan i september... (Vad måste ha pausat/skrivit/pausat utan att vara medveten om det.)

Anyway.

Under den senaste, eller egentligen de två senaste, omskrivningarna har det hänt mycket med Alster I. Jag har hittat (beslutat mig för?) ett språk. Delhistorierna är klara, men jag har också fått koll på de röda trådar som jag använder i mitt broderi.

En liten genomgång, kanske?

Kapitlen 1-4:

Det tog sjukt mycket tid att få ordning på dessa fyra kapitel. Typ hela hösten. Det är svårt att skriva en ny början när jag hade jobbat igenom den gamla tills jag i princip kunde den utantill. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om dessa kapitel för att de ska bli bra, jag gissar att svaret hamnar någonstans mellan tjugo till trettio gånger. Säkert. Minst.

Allteftersom historien har förändrats har vissa händelser i det första kapitlet blivit inaktuella, dessutom var det aldrig något riktigt flyt i det. Men vad svårt det var att bryta upp början (läs: första sidan, första meningen). Fast när det gick, gick det över förväntan. Jag är så nöjd så nöjd (förutom att jag måste fila språket men det är en annan femma). Nu hänger början ihop med resten.

Och kapitel två; så noga genomarbetat, så inaktuellt. Därtill ett språk som kändes pretentiöst – fortfarande. Fick också flytta vissa händelser till senare kapitel för att k-2 inte skulle kännas så splittrad. Omskrivningarna i det här kapitlet krävde också omskrivningar i kapitel 4. Och allt blev bättre, bättre.

Kapitel 3 krävde mer tankearbete än skrivarbete, och ändå tog skrivarbetet sin lilla (stora) tid. Men jag tror att jag löst det nu, även om jag lämnade vissa saker så där halvöppna inför nästa omskrivningsomgång.

Kapitlen 5-8: 

Karaktär J´s barndomskapitel handlade bara om några mindre omskrivningar, men inte mer än språkliga grejer. Lade inte mycket krut på dessa eftersom de inte krävde förändringar i historien.

Kapitel 9, 13, 19: 

Handlar om en och samma karaktär (P), och utspelar sig i nutid. Omfattande omskrivningar av k 9 och k-19. Snappar upp en tråd, planterar en annan. Båda betydelse för berättelsen i sin helhet. Inget av kapitlen är färdigfilade när jag lämnar dem. Måste få bättre koll på trådarna innan jag gräver ner mig i språket.

Kapitel 10-12:

Karaktär P´s dåtid-kapitel. I stort sett oförändrade.

Kapitel 14: 

Börjar med att fila på språket. Funderar lite huruvida karaktär A ska lämna ett meddelande, och snappar sedan upp en tråd från k-1, vilket i sin tur medför att berättelsen en ny dimension. Motiv förstärks (hos två karaktärer!) vilket förändrar en stor del av alstret. (För bara ett yttepytte meddelandes skull. Tänka sig.)

Kapitel 15-17:

Mindre omskrivningar. K-17 känns fortfarande lite ofullständig. Jag saknar något, vet inte vad.

Kapitel 18 och 20:

Skriver in händelser som tidigare stått i ett annat kapitel. Lyckas som av en händelse fördjupa ett motiv. (Bra när det undermedvetna är smartare än det medvetna). I K-20 knyter jag trådar och betraktar broderiet.

Kapitel 21.

Har raderats ner till 4 sidor. Genomsnittet för de övriga kapitlen är ca 15 sidor. Det känns som obalans… Ok. Jag är inte alls klar. I nuläget består kapitlet av osammanhängande stycken, knappt mer än korta scenbeskrivningar.

Kapitel 22-23:

Oförändrade. Än så länge. De är klara men behöver putsas.

Summan: Alster I slutar på 102 t. ord. Är supernöjd. Förändringarna lyfter hela berättelsen. Jag känner mig stolt. Jag känner att även om alstret aldrig skulle bli en bok så har jag lyckats med att skapa en mångbottnad berättelse. Hurra för mig!

Om att brodera med röd tråd

Jag broderar. Stygn efter stygn med en röd tråd. Mönstret blir tydligare, fylligare. Precis så där som jag tidigare mest sett i andras alster, inte i mitt eget.

Visst finns där röd tråd sedan tidigare, men mest sådant som används till att tråckla. Scenerna hänger ju samman, och är det inte lite väl övertydligt med upprepningar?

Men då dök plötsligt (ja, plötsligt) den första tråden upp.* Alldeles pinfärsk i en ny förstamening i kapitel 1. (Jag behövde verkligen en ny början till hela historien.) Vad bra, tänkte jag, en ny början med en gåta som dessutom hänger samman med gåtorna längre fram i historien. Vad bra! Klapp på axeln och en guldstjärna därtill.

Därefter:

Ett samtal i kapitel 2 var under all kritik. Vad löjligt, tänkte jag, ingen pratar så här i verkligheten. Och varför denna hemlighetsfullhet? Dunkelt sagt av karaktären är dunkelt tänkt av författaren, tänkte jag och tog ett beslut. Och så ser en röd tråd sticka upp mitt i allt. Jag tar tag i den, rycker. Men tråden sitter fast. Ju mer jag rycker ju tightare blir det.  Åha, tänker jag, kan det vara så här det ska vara?

Jo, det är så här det ska vara. Precis så här. Varför har jag inte sett det tidigare?

Och så lite bakgrundsinfo:

Alster I är inte en historia, utan tre delhistorier. Ändå till utkast 10 har fokus (medvetet eller omedvetet) legat delhistorierna, kampen för att dessa ska bli trovärdiga. Varenda en av karaktärerna måste ha varsin trovärdiga historia och varsitt trovärdigt motiv. Men när jag börjar brodera istället för att tråckla blir motiven inte bara trovärdiga, utan ger historien den extra dimension som den behöver. Det blir tydligare att karaktärerna faktiskt berättar en och samma historia. Inte tre delhistorier.

Hurra för denna utveckling!

*Insåg dock inte betydelsen av tråden förrän i omskrivningen av kapitel 14 …

Om att ta uti, eller kanske backa tillbaka?

Alltså. Ta itu med utkast 10 eller backa tillbaka till slutet av utkast 9, det är frågan.

 Jag har redan börjat skriva på utkast 10. Kapitel 1 och 2 har fått varsin genomgång (även om de behöver finputsats). Men jag upptäckte, när det var dags för kapitel 3, att jag behöver tänka igenom slutet eftersom Alster I är en Ouroboros. Typ. En orm som äter upp sin svans, eller en berättelse vars slut är dess början. (Kan man göra den jämförelsen?)

 Alster I slutar i en dåtid och börjar i en nutid 30 år senare, men ändå befinner sig karaktärerna sig i varsin del av slutet i de första kapitlen. Även om de två parallellberättelserna är linjära så är de också cirkulära. Det var faktiskt en av tidigaste berättartekniska detaljerna som jag bestämde mig för. Jag ville att allt skulle kroka in i varandra, återkomma precis som kyrkoåret. (Kanske var jag alldeles för inspirerad av mina teologistudier vid den tidpunkten?) Jag vet inte längre om det faktiskt är så – skulle nog behöva lite distans till texten för att avgöra det. Men det var tanken, och i början (och slutet) är tanken fortfarande närvarande.

Jag har tidigare berättat att kapitel 3 är ett av de där kapitlen där jag snavar. Visst har jag lyckats skriva om trean så att de fungerar i det stora hela, men det skaver fortfarande. Och jag tror mig äntligen ha hittat ”felet”; det karaktären upplever här är inte cirkulärt, kapitel 3 tar inte vid där kapitel 23 slutar…

Så. Att backa tillbaka för att ha slutet i minnet när jag ska skriva om 3:an, (för slutet behöver ju också bearbetas) eller köra på 10:an och utgå från att det är början som bestämmer slutet, inte tvärtom?