Om nattlig bokblues

Jag tänker på dem på natten när jag inte kan sova. På alla dessa böcker som är så bra, så välskrivna och intressanta och ... bortglömda. Böcker som får en recension här och en där. Kanske på flera ställen, men som ändå liksom förbises.

Jag tänker på bokens levnadstid, om natten tänker jag på dagsländor. Sådana som inte borde vara men som är. Om ett halvår kommer en färskvaran i pocket och sedan är det hejssvejs. Vad finns det för poäng?

Böcker, böcker, böcker. Så många bra, så lite tid. Läser en stund om natten. Väntar på nya böcker som ska komma. Undrar vilka jag kommer att missa.

Om förbipasserande

Ja, jag vet inte, det är väl det klassiska. Man sätter sig på bänken vid busshållplatsen, lägger boken bredvid sig och handväskan på boken. När man ska kliva ombord på bussen tar man handväskan. Efter några kilometer ringer man till sin sommarlediga sambo (som ännu inte klivit upp ur sängen) i full panik.

Hämta boken!!

Jag tänker på alla år som jag jobbat på bibblan, på alla tusen och åter tusentals böcker som släpats hem och ut och till torpet och stranden, förundras över att jag aldrig tappat bort en bok. Men jag biter på naglarna. Inte för att jag är rädd för bibliotekspolisen (det är ju jag som är bibliotekspolisen), utan för de förbipasserande. Tänk om de hinner till busshållplatsen före sambon, tänk om de ser boken och tycker att den verkar så himla intressant att de bara måste ta den och aldrig att de ska lämna boken till bibblan - de är ju inte de som har lånat den.

Fast sedan tänker jag på den kvarglömda boken. En magasinsbok som handlar om en decennier gammal nedläggning av ett stålverk på någon bortglömd bruksort. Vilken normal människa (förutom jag) skulle vara intresserad? En samlare, tänker jag, en sådan där som går omkring på gatorna och samlar på bra-att-ha-saker. En bokälskare, kanske. En äkta bibliofil som dessutom är jätte-jätteintresserad av stålverksvokabulär.

Grejen med boken är att den hör till min research. I Alster I finns en bifigur som bör få mer utrymme. En förbipasserande som dyker upp ett kapitel där han också försvinner. En förbipasserande, en sådan som räddat ett kapitel men liksom på ett deus-ex-machina-sätt. Nu har jag ägnat en tid åt att fundera kring honom och beslutat mig för att ägna mer intresse åt honom - och vips! så har andra småproblem funnit sina lösningar. Det finns saker som har fått ett tydligare sammanhang, någons motiv har skruvas åt. Jag har skapat en ny händelse som skvätter över på flera kapitel, och så skulle jag bara kolla en grej och så glömmer jag boken på busshållplatsen ...

Lyckligtvis fick dramat en lycklig upplösning, det visar sig att sambon hann före alla presumtiva förbipasserande boktjuvar. Min förbipasserande är räddad av att dagens bokälskande förbipasserare valde en annan väg!

Om att läsa en bok med samma tema som i ens egen berättelse

Det är alltid lite spännande det där med att hitta en bok som har samma tema som den berättelse som man själv skriver på. Temat är inte helt vanligt, det är ingen pojke-möte-flicka-berättelse, men inte heller svindlande ovanligt.

Så. Jag lånar och börjar läsa. Och visst känner jag mig en aning besviken. Det är samma tema, men i en helt annan skrud. Lite mindre intressant - tycker jag och det bör jag väl tycka? - lite mer "vanlig". Jag möter inte mina karaktärer, inte deras bakgrund eller motiv. Däremot lägger jag märke till detaljer, sådana som liknar detaljer som återfinns i min berättelse. Borde jag ändra på vad jag skrivit? Men så slår jag bort det, det handlar om detaljer. Ynkapynka detaljer som återfinns i vilken vardag som helt. Det enda anledningen till att jag lägger märke till dem är för att temat är det samma; för att jag letar efter likheter.

Ja, jag är besviken, det är inte alls min berättelse. För visst hade det varit roligt att få läsa den någon gång? Men givetvis är jag lättad. Givetvis. För att det inte är samma berättelse, för att jag kan fortsätta att skriva. För att jag inte dröjt så länge med att bli färdig att någon annan hann skriva "min" berättelse.

Om vådan av att gallra böcker

Jag har ingenting emot att gallra böcker, att förpassa den ratade boken till dess sista cirkulationsställe; fjärrvärmeanläggningen. Det säger sig självt att det inte finns plats för allt på biblioteket, om tusentals titlar köps in varje år betyder det att tusentals titlar måste ut. Därmed ryker – bokstavligt – böcker varje vecka. Det är många som förfasas över detta, själv himlar jag med ögonen när någon illustrerar en bild av gallrande bibliotek med bokbålar från Nazitiden. Vad tror folk att vi gör oss av med? Rariteter? Fragment av Dödahavsrullarna?

     Det ligger nog närmare sanningen att det handlar om en dussindeckare som ingen längre orkar bry sig om - som det ändå finns både dubbletter och tripletter av – i vissa fall kanske någon obskyr bok som ingen bar med sig hem trots den fått både skyltutrymme och chanser. Varför inte en databok där mjukvaran försvann för decennier sedan, eller böcker som återlämnats i ett skick som gör all vidare utlån omöjlig?

     Det finns biblioteket som har bevarandeansvar – ett vanligt folkbibliotek i en medelstor stad har inte det – vill ni ha de där gamla böckerna om datamjukvara från slutet av 80-talet kan ni väl vända er till Kungliga biblioteket. Typ?

Men sedan händer det att man blir hejdad i biblioteket, att någon lite försynt ber om hjälp att hitta en bok. Och trots att man var ute i ett annat ärende låter man sig hejdas och hjälper till, kanske lite stressat till en början.

”Boken skulle ju stå där, den stod där förut.”

”Ja, men står den inte i hyllan är den nog utlånad...”

”Men jag kan inte hitta den i datorn heller..?”

Man följer med till bibliotekskatalogen för att kontrollera att det inte handlar om en felaktig sökning. En tredje person - med betydligt bistrare uppsyn - gör oss sällskap. Jag börjar ana oråd. Och visst:

”Kan du söka på författarnamnet? Det är nämligen han som är Författaren”, säger kompisen och nickar mot frågeställaren.

 Man försöker att nollställa ansiktet. Författaren småpratar och nämner den bibliotekarie som köpte boken.

      Han? tänker jag och drar mig till minnes den forna kollegan, undrar om han fortfarande lever.

      Innan jag hinner göra klart min sökning informerar mig Författaren att boken ska finnas i flera exemplar varav si och så många är referensexemplar.

     Jag gör min sökning och funderar samtidigt hur jag ska berätta det där med gallringar för honom. Jag drar mig till minnes de gånger som jag har gått på loppisar och sett hyllmeter av en och samma titel och undrat hur det måste kännas för en författare att se det; att veta att någon väljer att inte behålla den bok som man lade så mycket tid på att skriva. Jag jag ljuga för att mildra? Säga att någon nog har knyckt boken? Men tänk om han då försöker få mig att köpa ett ersättningsexemplar?

    Det visade dock att det den här gången hade handlat om en felaktig sökning i katalogen. Jag kunde meddela att en av böckerna var utlånat och en annan stod i en helt annan hylla än den som vi tittade i. Jag ser lättnaden och ler. Vi utbyter artigheter och jag hastar vidare mot mitt andra ärende – och låter det förbli en liten hemlighet att någon gång under de kallaste vintermånaderna bestod den värme som strålade ut från fjärrvärmeanläggningens element den alldeles särskilda sorts värme som strålar ut från gallrade dubbletter och referensexemplar.

Om genrer; Rediga böcker

Ja, det finns deckare förstås. Och chit-lit, fantasy, dystopier. Science fiction, romance, thriller, humor och så. Och så finns det Rosa böcker, Riktiga romaner och Rediga böcker.

Just idag skulle jag (i mitt yrke som bibliotekarie) samla ihop en liten hög med just Rediga böcker till en låntagare. Ja, ni vet, rediga.  Inte sådana – tänker jag mig – där kvinnor förvandlas till grisar eller män som vaknar upp och upptäcker att de förvandlats till kackerlackor (inte för att jag försöker peka ut några orediga böcker). Inget lullull, ingen uppvisning utan en historia. Ok att språket är fint, men att det är korrekt är nog ändå viktigare och viktigast är nog ändå den sammanhållna historien. Tänker jag mig.

Jag tänker mig att Rediga böcker är lite som böckerna som hör till genren Riktiga romaner. (Ja, ni vet väl alla vad som menas med en ”riktig roman”?) Fast ändå lite mer redigt, med rediga karaktärer som inte får psykbryt på hallmattan. Karaktärer som tar rediga beslut och får ett redigt slut. Eller lyckligt, för det är ju den logiska leden efter de rediga besluten som karaktären tagit. Tänker jag mig.

Om Cirkeln, Eld och ljudböcker i allmänhet

Ljudboken är, för mig, något som tar plats mellan två punkter; ”under tiden”. Det där som sker under tid det tar att cykla eller promenera från jobbet och hem, hemifrån till jobbet. När destinationen nåtts stängs boken av i väntan på nästa tillfälle jag hamnar mellan två punkter. Att sitta still och lyssna på en ljudbok gör mig rastlös.

Så har det alltid varit och jag har aldrig saknat något annat… förutom när jag lyssnat på Strandberg & Bergmark Elfgrens Cirkeln och Eld. Den senare började jag lyssna på i fredags och blev barnsligt förtjust. Och fortsatte att lyssna när jag kom hem. När någon av familjemedlemmarna närmade sig för att prata lade jag mig till med min jag-är-så-himla-intresserad-av-vad-du-säger-masken samtidgit som jag fingrade otåligt på play-knappen.

Mellan stereotyper, klichéer och referenser till populärkulturen undrar jag varför jag blir så förtjust i böckerna om tonårshäxor från Engelsfors? Är det just på grund av stereotyper, klichéer och referenser till populärkulturen? Kanske för att jag har så lätt att relatera till den tynande bruksorten Engelsfors?

Vad det än är så är det lätt att göra sig bilder av det som sker i böckerna. Lätt att intressera sig för personerna och historien. Lätt att strunta i att man kanske själv borde skriva lite. Lätt att lyssna trots att det inte sker ”under tiden”.

Om konserveringsmedel och zombieapokalyps

Det här handlar om boken som jag läser just nu, om Alden Bells zombieapokalyptiska roman I dödsskuggans land. Boken är som skriven för älskare av tv-serien Walking dead – för sådana som jag själv. Zombierna är de samma, liksom den alltmer tynande mänskligheten.

Men. Vad jag retar mig på vissa saker.

Mitt förtret började med att det femtonåriga berättarjaget Temple, som är född i nära anslutning till apokalypsen och inte kan relatera till livet före zombierna, bromsar in bilen framför en affär och går in för att hämta bl.a. ett flak läsk och några paket med jordnötskakor med ostbågefyllning.

Så vad retar jag mig på? Jo:

1. Konserveringsmedlet som gör de fyllda jordnötskakorna ätliga 15 år efter apokalypsen
2. Att ingen har, under de gångna 15 åren, kommit på tanken att plundra/tömma livsmedelsaffären.

Ok. Låt oss säga att jordnötskakstillverkningen inte lades ner bara för att några zombier dök upp. Säg att de tillverkades i 5-10 år till – och levererades till affärer som höll öppet zombier och eventuella plundrare till trots. Enligt min mening är det fortfarande alldeles för mycket konserveringsmedel i kakorna. Har ni varit med om att ni köpt ett bakverk och upptäckt att bäst-före datumet ligger månader fram i tiden? Eller kanske haft några röda fina äpplena hemma, sådana där som fortsätter att vara röda och fina när resten av fruktskålen ruttnat i en brun hög? Det har jag och jag tycker att det känns obehagligt att tänka på alla de kemikalier som får mat - som inte borde ha lång hållbarhetstid - att hålla sig länge.

Nåja, skulle jag leva mitt i en zombieapokalyps skulle jag antagligen bekymra mig om helt andra saker än konserveringsmedel. Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att jag nog tycker att en författare till en bok om zombieapokalyps borde bekymra sig om konserveringsmedel, eller rättare: frågor om bland annat vilken typ av livsmedel som det är trovärdigt hitta, eller att äta, 15 år efter att zombierna har dykt upp...

Hindenburg av Susanna Lundin

Behöver man vara säker på att ha förstått en bok för att älska den?



Jag läste och älskade. Hindenburg, alltså, men kan jag vara säker på att jag begrep den? Förresten, att begripa, behövs det? Förlaget skriver att Hindenburg är en roman om jordens undergång och om hur man blir en människa. Huvudkaraktärerna Bertil och Prickly pear är leksaker. Eller är det en leksak och en flicka? Eller förresten, är de någotdera? Och om Prickly pear är en flicka varför kan Bertil ta ut hennes hjärta, lukta på det (det luktar lite surt och har en grönaktig ton), lägga tillbaka det för att sedan väcka henne?

Jag tycker, jag anar. Har jag fel? Men det finns inget behov av att förstå. Ju förr man upphör med att försöken och bara läser dess förr får man följa med. Älska det drömska, det poetiska, fantasifulla. Älska de där vindlande gångarna från torpet Hindenburg, till Los Angeles där de heta Santa Ana-vindarna blåser, och till underjorden.

Jag känner mig så himla nöjd över att ha läst en riktigt, riktigt, bra debutroman.