Regn, bara regn

Redan på jobbet noterar jag att det börjar mulna. Redan då börjar jag hoppas. Inte för att det har varit en fin sommar - vädermässigt - men visst finns det fortfarande rum för riktigt härligt tristväder? Så där så att det känns ok att sitta inne istället för att befinna sig i solen med avsikt att ladda upp d-vitaminreserverna inför vintern. (Så förnuftig man tror sig behöva vara!)

Och visst börjar det regna. Visst blir det riktigt härligt tristväder. Nu får jag sitta inomhus. Skriva och läsa. Läsa och skriva.

Men det är väl så som det brukar vara. Efter att semestern har tagit slut får det gärna bli höst. För det är då allt börjar på nytt. För det är då som jag kan tända en brasa (måste bara se till skorstenen blir lagad!). Det är då som jag skriver som bäst. Brukar jag intala mig. Det är då som jag ägnar de härliga mörka höstkvällarna åt ord och ord. Åtminstone är det min bild av vad jag kommer att göra under den kommande hösten. Det brukar oftast inte bli så. Förutom den nu kommande hösten, den ska bli ett undantag. Tänker jag mig.

”… ja, jag erkänner, jag har läst …”

Jag fastnade där, vid orden ”… ja, jag erkänner, jag har läst …”. Därefter följde namnet på en bok, en författare. En storsäljare men knappast en kritikerfavorit.

Jag erkänner.

Som om man har gjort något dumt och att det är dags att göra avbön.

Därefter; en analys av det lästa. En analys som visar att man har förstått på vilket sätt författaren har felat. Kanske också något som ursäktar det faktum att man läste boken.

Jag var ung. Jag visste inte bättre.

När jag var ung läste jag mycket som jag inte läser idag, en klar favorit var Sagan om Isfolket. Jag älskade den serien när jag var i den yngre tonåren; när jag just lärt mig att läsa (läs: när jag börjat att läsa av fri vilja). Utan Stephen King skulle jag troligtvis aldrig ha blivit en läsare överhuvudtaget. Jag skäms inte (längre?) över det. Därtill har jag kvar Isfolket-serien – på vinden hos mina föräldrar – och den enda anledningen till att jag gjorde mig av med King-böckerna var för att det blev fuktskadade i min källare. De enda som klarade sig var Talismanen, Drakens ögon och Mardrömmar.

Ok. Vind och källare. Visst hamnade de där till slut. Kanske låter det alltför pretentiöst att skriva att jag utvecklades i min läsning. Men visst läser jag en annan typ av böcker numera. Gärna sådana som jag blir harmset imponerad av. ("Varför kan jag inte skriva så här bra?")

Men innebär det att jag ska tycka att det som jag älskade som ung var uselt? Bara för att jag nu ser de brister som jag inte brydde mig om då? De böcker som jag älskade som ung appellerade till min fantasi, de böcker som jag älskar nu appellerar till mitt intellekt. Det som förenar dem är den läslust som de appellerat/appellerar till.

Borde man inte, istället för att erkänna att man en gång läst något, ge ett erkännande till en bok, en historia, som man en gång läste och älskade?

Bokcirkelgodis

Gatorna låg fria och jag kunde cykla utan att se mig för. Och jag cyklade. Fort. Inom mig bar jag känslan av en lyckad kväll; en bokcirkelkväll.

Jag hade bråttom, jag hade fått feeling. För läsning.

Det tog bara tre tillfällen i bokcirkeln för att den sega känslan som hörde ihop med läsning kom att ersättas med läslust. Segheten som kom av att jag tillbringat de senaste åren med att studera. Läsa och analysera, läsa och analysera. Tvångsläsning av akademiska texten av den typen som kan få den bästa att somna.

Studierna hade gjort mig kräsen när det gällde skönlitteratur. Om jag ska anstränga mig för att läsa något för skojs skull så får det banne mig vara bra! Kräsenheten som gjorde det svårt att avsluta de böcker som kanske inte var de bästa. Tills jag gick med i bokcirkel. För är man med i en bokcirkel hör det till god ton att läsa ut de böcker som kommer att diskuteras, också de som inte faller en på läppen. Men det var då jag (åter-)upptäckte att en bok mycket väl kan vara värd att läsa även om den inte i förstone tycks vara något att hurra för. Om inte annat än så för den helhet som en avslutad läsning ger.

Det slår mig att läsning i bokcirklar kan jämföras med smågodis. När man står på ICA och ska välja är det lätt, för valet faller på de säkra korten; det som erfarenheten säger är gott. Att vara med i en bokcirkel är som att äta från en annan persons påse. Det som bjuds är sådana där gröna, röda och gula. Sura såklart. Men artigheten tackar och tar emot – fast man föredrar ju lakrits – men så upptäcker man att det nya är uppfriskande. Det öppnar liksom för att önskan att testa annat. Vill testa annat; nu!

Så. Jag hade bråttom hem. Till nästa bok, nästa historia. Det spelar ingen roll om den är god eller ond, bra eller dålig. För nu är den här; läslusten.