Om att inte avslöja sistameningen...

Efter diskussioner på annat håll har jag beslutat mig för att radera min (eventuella) sistamening. För mig var den kuriosa, men visst, det finns de som inte vill känna till sistameningen på förhand. Inte ens när den inte avslöjar något väsentligt.

Att känna till den på förhand, säger de som inte vill veta, det stör läsningen eftersom den lägger sig i vägen, eftersom man väntar på att förstå den. Tolkar in, liksom.

Själv vet jag inte... När jag befann mig vid slutet och det var dags att skriva den sista meningen slog jag på måfå upp en drös sistameningar. Både i böcker som jag läst och älskar, eller kanske bara tyckt om, men också i böcker som jag inte läst. Och visst finns det författare som bryr sig lika mycket om sin sista som sin första. Men de flesta sista meningar är lite "Jaha?". Om du förstår vad jag menar.

Så jag vet inte. Kanske var jag så påverkad av dess intetsägande sistameningen att jag liksom tyckte att jag kunde skriva ner min utan protester. Men si så fel.

Om sistameningar

De senaste dagarna har jag varit besatt av dem, av sistameningarna; de där orden som avslutar.
För det är där jag är nu, vid slutet (för den nionde gången i ordningen). Och igår kväll skrev jag ner sistameningen.

Det är faktiskt för första gången som jag formulerar en sistamening. När jag avslutat mina tidigare utkast har jag alltid vetat att jag strax ska påbörja ett nytt, och alltså har jag inte behövt "slå fast" en avslutande mening. Men nu har jag en. (Åtminstone tills vidare.)

Nu behöver jag bara backa tillbaka några kapitel för att ta tag i ältandet, som jag skrev om i det förra inlägget, för att bli klar med Alster I.


*Ok, ok. Lyft ur sitt sammanhang betyder den inte mycket, men som en sistamening i Alster I bär den sin betydelse. Och ok, ok. Jag skrev ner den i all hast och kan ändra den redan imorgon. Och ännu några ok: det finns egentligen ett avslutande kapitel som inte rubriceras som epilog men som nog fungerar som en sådan. Ett kapitel som varit en darlingarnas darling men som jag nu funderar på att radera helt... Så även om ovanstående sistamening skulle överleva skymning och gryning är det inte säkert att det kommer att vara den faktiska sistameningen.

Uppdatering: Ja, sistameningen stod alltså här tidigare, men jag tog bort den eftersom det finns det som menar att det stör att känna till sistameningen förhand. Nu får man bara vänta på att Alster I faktiskt blir en bok för att kunna läsa den...