Om ställtid

Jag tänker på hur jag ser till att hitta skrivtid, hur jag ser till att pauserna (för visst finns det pauser, både kortare och längre) inte slutar i ett oplanerat skrivstopp. Jag tänker på hur detta påverkar texten, och framför allt tänker jag på hur detta påverkar förmågan att sätta sig in i skrivandet.

Det sista är det bästa, eller ja, resultatet av det första.

Tidigare har startsträckorna varit onödigt långa, både när det gäller att komma igång efter oplanerade skrivstopp men också de där som inträffar "kvällsligen". Genom att ge skrivandet tid har ställtiden blivit närmast obefintlig.

Visst, det finns fortfarande dagar, kvällar då jag inte känner för att skriva. Men om jag känner för det så är det bara att öppna ett dokument så är jag igång. Jag är så inne i historien just nu att jag till och med kan skriva under lunchen på jobbet - en tidigare omöjlighet.

Och min stora lärdom är att ju mer jag hänger med texten desto mer tid får jag till att skriva - eftersom jag inte har någon ställtid! Lovely!

Om att bromsa

Jag bromsar farten, stannar kvar i texten. Jag har skrivit om det förut, om min brist på tålamod, hur den genomsyrar texten trots att jag är medveten om den. Och gör mig tok-frustrerad.

Men nu bromsar jag. Filar, kan man också säga. Filar och omformulerar. Hur som helst skriver jag in allt som ska hända. Skriver om allt. Går tillbaka och filar. Funderar ett varv till. Skriver om allt en gång till. Tydliggör. Framför allt tydliggör jag. Och hänger mig kvar en stund. (Det är viktigt; att hänga sig kvar.) Och tok-raderar. Alltså vad jag raderar – jag trodde inte att skulle vara möjligt i utkast 9, men det är det. Trots detta växer sidantalet.

Jag har ett nytt sätt att jobba i det här utkastet. Jag skriver inte bara in varje ord på nytt, jag kan också bestämma att den här scenen, just det här som händer, ska ta (t.ex.) fyra sidor i anspråk istället för (t.ex.) tidigare två.

Uhuh?

Mm, jag håller med. Det känns som besatthet vid siffror när besattheten borde gälla bokstäver. Men det hjälper texten att bli bättre. För jag måste stanna kvar! Jag måste verkligen fundera på vad jag säger och vad jag inte behöver säga. Och det har hjälpt mig att inse missar… Alltså i utkast 9 har jag fortfarande logiska missar! (Och vilka missar! Jag blir lite skrämd/förundrad/förtvivlad när jag upptäcker dem.)

Så jag bromsar med gott mod. För jag ökar också. Inte så att jag gasar mig igenom texten, kapitlen. Jag ökar tiden som jag ägnar mig åt att skriva. I det förra utkastet jobbade jag – när jag jobbade som mest – kanske en halv till en timme fyra kvällar i veckan. Nu (eller just nu, ska jag kanske skriva – för det kan ändras när som helst) sitter jag hela kvällarna från det att jag (eller sambon) nattat lilla Lopparo-Lou, tills jag somnar. Jag kan till och med sitta på helgerna. Unnar mig endast att titta på Walking dead (och snart Game of Thrones). Men det är allt. Typ. För jag tänkte fortfarande bli klar till sommaren…

Om att omformulera

Det finns vissa ord som jag inte tycker om, sådana där hårda och tråkiga. Sådana som kan innehålla flera betydelser och vad betyder de egentligen? Redigera är ett ord som jag inte tycker om. Först trodde jag att det berodde på att jag inte tycker om att ”redigera” – men jag älskar det! Det är så tillfredsställande att lämna omskrivningsfasen för att träda in i redigeringsfasen. Fast jag gillar inte ordet redigeringsfas heller, det låter så tråkigt. Så jag omformulerar. Det säger mer om vad jag gör, tycker jag.

Omformulera, det låter lite lagom mjukt så där. Så det är det jag gör, klär berättelsen i nya ord. Samma berättelse, samma händelser. Men berättat på ett lite annorlunda sätt, mer tydligt (fast kanske också mer vanligt). Och allting blir så mycket bättre! Ja, det här kan jag lämna ifrån mig. Någon gång. För det här tar tid, för vad jag gör är att jag vrider och vänder på formuleringar. och njuter av det. Jag önskar att jag fick göra det här på heltid.

Om att inte tänka, bara betrakta

Ja, att inte tänka, det är grejen. Svårare än vad man tror.

Det är de där omöjliga kapitlen som spökar, de som jag skriver om och om igen. Där varje omskrivning känns sämre än den tidigare. Jag är så innerligt trött på dessa kapitel, men kan inte radera dem - de behövs för berättelsen. Så, ett sista försök att förstå vad problemet är; är det texten, det skrivna? Är det händelserna?

Det är här som icke-tänkandet kommer in. Det stumma betraktandet. Jag känner till händelserna, jag vet hur karaktärerna rör sig, vad de säger till varandra. Så jag sätter mig ner och betraktar. Utan att tänka, utan att vara en cicero, utan att försöka komma på något nytt betraktar jag berättelsen, ser hur karaktärerna rör sig från början till slut. Ser hur de ser ut när de talar med varandra, ser var de befinner sig. Upptäcker att de rör sig liksom planlöst, befinner sig på fel ställe. Att de bara flyktigast befinner sig på ställen som är viktiga för dem. 

Men fy vad svårt det är att inte börja rätta till. Att skapa nya ord för att beskriva. De dyker upp hela tiden, idéerna. Så det gäller att mota bort dem för att tålmodigt vänta in slutet.

Efter att ha betraktat berättelsen från början till slut är det fritt fram att tänka igen. Jag kan känna vid mina misstag, rätta till dem. Åtminstone ett av mina omöjliga kapitel finner sin lösning, huruvida det andra omöjliga kapitlet också finner sin lösning får Utkast 8 visa.

Om onödiga mysterier

Jag är i färd med att beskriva ett drag hos en av mina karaktärer - ett drag som en av de andra karaktärerna finner märkligt, närmast mystiskt, ett drag som aldrig har fått en förklaring - när jag inser det; jag luras. Jag försöker få det till att det är en av mina karaktärer inte begriper - fast det i själva verket är jag som inte har tänkt färdigt. 

Problemet med att låta något bli märkligt, närmast mystiskt, är att det i slutändan måste få en förklaring. Beroende på hur mycket jag har laddat det (dvs. hur mycket betoning jag har lagt på det i texten, hur märkligt, mytiskt jag gjort det) desto mer intressant måste förklaringen vara.

Det jag just var i färd med att göra var att ladda en småsak, skitsak, en pyttedetalj som inte har någon större betydelse för berättelsen i dess helhet. En sådan bisak som inte ska laddas eftersom det medför merarbete - för i slutändan ska det ju förklaras, eller än värre; den riskerar att dra ut berättelsen på villovägar.

Så. Jag tar ett steg tillbaka. Söker en förklaring, löser onödiga mysterier innan de blir mysterier. Skriver vidare om något alldagligt, en småsak som knappast kan betraktas som en tråd.  

Om en tillmötesgående omskrivning

Jag känner Alster I väl. Så väl att jag redan innan jag läser igenom ett kapitel vet var jag kommer att snava; jag vet precis vilka stycken jag måste skriva om. De där styckena, meningarna eller händelserna som jag aldrig riktigt får till; det där som jag skjuter på till nästa omskrivningsomgång, och nästa. Och nästa. När jag öppnar ett kapitel är jag alltså beredd.

Trodde jag.

I förrgår visade sig att jag i den förra omskrivningsomgången lämnat en överraskning åt mig själv: jag hade raderat alla hinder i kapitel 4. Raderat alla de där styckena, meningarna och händelserna som jag tidigare snavat på.

Ok, texten är lite stolpig, det finns luckor. Men jag snavar inte. Jag saknar inga "älsklingar", jag fastnar inte utan får ett skrivflyt. Jag hoppas att jag även fortsättningsvis kan ägna mig åt denna form av tillmötesgående omskrivningar.