Om att bota skrivtrötthet

Jag ger inte upp. Kämpar med mina dokument, hänger mig kvar trots att jag verkligen skulle kunna tänka mig att se på någon tv-serie. Jag skaffar mig överblick över berättelsen, letar trådstumpar och skriver mellan raderna.

Skriver mellan raderna... använder du osynligt bläck?

Nej, bara lite plantering i andra kapitlen. För att  inte skriva på näsan men ändå leda tankar. Inte för att det är så lätt att leda tankar, folk tolkar som folk vill. Men det får vara så, det menar redan en av mina karaktärer (fast då angående att tolka målningar).

Och så händer det, jag känner lycka. Det finns ingenting jobbigt i att skriva, det är bara skär lycka.

Det här skulle jag kunna tänka mig att jobba med på heltid, tänker jag. 

Om skrivtrötthet

November... Jag kan inte undgå blogginlägg av folk som ger upp Nano-skrivandet. Som börjar prioritera annat, eller kanske bara tröttnar.

Själv är jag lika trött. Det kommer smygande, börjar med att jag öppnar andra dokument än de som hör till utkastet jag jobbar med nu. Liksom surfar runt bland mina egna mappar.

Ska bara kolla lite, heter det.

Men jag märker att jag fortsätter kväll efter kväll. Dagtid, under barnvagnspromenaderna, fungerar skrivarhjärnan. Jag talar in anteckningar i mobilen, längtar till kvällen. Men när kvällen kommer...

Ändå kan jag inte förmå mig att ta en paus. När jag är så här nära slutet är jag rädd för att pausa, rädd för att komma av mig. (Mina skrivpauser har ju en tendens att dra ut sig till det yttersta...) Så jag hänger mig kvar, läser gamla anteckningar, gamla utkast...  Bättre det än alternativet.

Om att nysta i hävan av förkastade idéer

Under åren lopp, och skrivandets gång, har jag provat mången mången idé till Alster I. Vissa idéer har bara levt en kväll, andra genom flera omskrivningar. Idéer har ynglat av sig, bildat ett pärlband av idéer, som sedan förkastats en efter en eftersom de inte längre fått plats. Kanske har idén inte passat den nya historien, andra har jag inte orkat skriva in i en ny kontext. Istället för att kämpa och tänka, har jag bara raderat.

Enklast så...

Ja, förutom att jag nu, när jag närmar mig slutet, kan inte längre blunda för avtryck av idéer som förkastats. Jag inser att jag skrivit som om idén, tanken, bakgrunden, fortfarande fanns där. Men det gör den ju inte... vissa saker saknar helt enkelt en logisk förklaring. Så nu ägnar jag tid åt att försöka nysta i härvan av förkastade idéer. Försöka minnas det där första fröet, leta mig tillbaka i utkastet för att hitta den bästa platsen för att återplantera det. Jag hoppas att jag lyckas, att historien i slutändan blir begriplig för andra än bara mig själv.

Om det första utkastet, och om karaktären P

Lite halvt om halvt nostalgiskt öppnar jag gamla dokument i datorn, anteckningar till Alster I. Läser illa skrivna dialoger (varför har jag sparat dem?), fragment som en gång passat in och utkast till något som var tänkt att ske. Jag påminns om något som jag glömt, dvs. att jag i mitt första utkast av Alster I lät en av huvudkaraktärerna, dvs. P, försvinna. Kanske dog hon, kanske inte. Borta var hon i alla fall, och det enda spåret av henne var hennes bil, dramatiskt nog övergiven på en parkering nära havet... De två andra huvudkaraktärerna blev kvar med hennes dagböcker.

Det finns ingen anteckning om var de två andra gör med hennes dagböcker, jag kan inte ens minnas hur jag tänkte. Eller kanske tänkte jag inte vidare, kanske förkastade jag idén eftersom den inte bar, eftersom jag inte kunde lösa det. Idén är så långt från utkast 7 att det inte går att komma längre bort. Det är faktiskt en helt annan historia. I den historien låg det stort fokus på karaktären P, faktiskt tror jag att jag helt fokuserade på henne. Men i och med att berättelsen tog en helt annan väg raderades dessa kapitel. Kvar blev karaktären, den där personen som jag sedan dess haft svårt att fånga. (Och nej, det går inte att låta henne försvinna, utan henne finns det faktiskt ingen historia.)

Nåja, vad jag ville med det här inlägget var egentligen bara att förundras över hur en historia kan förändras innan den är färdig...

Om att skönja slutet

Visst. Det är utkast 7 jag jobbar med, så jag har skrivit slutet. Flera gånger faktiskt. Och så har jag skrivit alla kapitlet som bär mot slutet. Det slut jag skönjer är på arbetet med Alster I.

Ok, jag har minst (minst? Skrev jag verkligen minst?) ett utkast kvar innan jag kan ta ställning till om det blev något av Alster I, om det liksom är något att ha. Satsa på. Men jag skönjer slutet. Allt det som skaver, och har skavt, är borta. Nu inser jag att jag inte kan fuska mig igenom de sista kapitlen, jag måste runda av, se till att det bär mot ett avslut inte ett slut. Så jag frågar mig om jag rundar av eller om jag liksom ... bara skriver mot ett slut.

Svaret är nog tyvärr att jag hittills skrivit mot ett slut, utan att runda av. Jag har litat till att slutet liksom kommer ... till slut.

Så här i slutfasen börjar jag ställa frågor till texten, sammanfatta för mig själv. (Så dags för det när jag är på kapitel 19 av 24 möjliga... ja, de tidigare 26 kapitlen har blivit 24 efter lite ihopslagning). Jag vet vad karaktärerna gjort, vad de. Jag vet hur de påverkar varandra, men vad är deras, var och ens, egentliga "quest"? Är den den samma som den alltid har varit eller har omskrivningarna påverkat det?

Nu gäller det att tänka, tänka, tänka. Och ta itu med kapitel 19, som jag bävar inför eftersom det - återigen - är ett ganska stort arbete jag har framför mig. Eftersom jag måste väga allt jag skriver mot det som jag redan skrivit...

Om kapitel 18

Egentligen kunde det här bli ett inlägg om mitt dåliga minne, men jag tror mig minnas att jag redan klagat på min glömska. Alltså vad gäller de omarbetningar jag gjort.

Visst. Jag hoppar ofta mellan kapitlen under arbetets gång. Det händer att jag behöver ändra lite i ordningen som saker och ting sker, ibland gör jag det för att väga nya idéer. Jag kollar liksom att allt stämmer längre fram. Och visst händer det att jag snabbskriver om något lite längre fram, eller raderar. Men oftast brukar jag komma ihåg att jag gjort det...

Ok, visst kändes det bra när det visade sig att jag redan jobbat om det mesta i kapitel 18 - åtminstone grovt. För det tog sin tid att få ordning på allt som kastats in i kapitlet, och allt som raderats utan att jag tagit hänsyn till kontexten. Stundtals kändes det som att det var omöjligt att hitta på något, till exempel behövde jag skriva en dialog som var småprat, alltså utan egentligen betydelse. Betydelsen låg i att det var småprat, men fy så svårt... vad småpratar man om för att få tiden att gå?

Nåja, till sist blev också kapitel 18 omskrivet. Någorlunda i alla fall...