Om kapitel 10

Tidspress, ja det är nog den som jag börjar känna av. Utan att ha en deadline känner jag att den börjar närma sig. F blir föräldraledig och jag börjar jobba. Skrivtiden kommer att bli minimal, så visst fasen har jag en deadline - på ett sätt.

Kanske är tidsbristen som medverkar till att jag inte småpillar med det här kapitlet. Att jag tänker att det är slöseri med tid. Jag tänker att när alla mina kapitel är så här är Alster I redo att skickas till förlag. Så efter några raderade rader och stycken anser jag det här kapitlet vara klart för en betaläsare, och börjar läsa igenom kapitel 11...

Om kapitel 9

9:an är ett av de där kapitlen där jag tidigare snavat, fastnat. Ett av de där kapitlen som varit svårfångade. Där jag misslyckas med att säga något viktigt om karaktären, där jag undrat om jag inte fokuserat på fel saker. (Visst har jag nämnt att alla dessa fastna-kapitel har att göra med en och samma karaktär?)

Fast det var då. Redan i den förra omskrivningsomgången tog jag mig igenom kapitlet, hittade spåret. Men all den där sökan efter ett kapitel som är ok med karaktären har lett till spretighet. Så, ledordet inför den här omskrivningsomgången har varit:

Radera, radera, radera.

Att radera tills endast kärnan är kvar och sedan jobba vidare från den.(Ärligt talat trodde jag mig vara färdig med det här massiva raderandet...) Nu när jag tycker mig vara färdig lämnar jag kapitlet med en känsla av att det kanske blev lite tunt... Jag vet inte. Behöver - som vanligt - lite distans till texten innan jag vet. Så jag lämnar det och börjar läsa kapitel 10 - som jag inte tror kräver så mycket omskrivning; det är ett kapitel som blev färdigt rätt tidigt i skrivprocessen. Nu håller jag tummarna för att det håller än.

Om dagdrömmar som ger novelltitlar som ger... noveller, kanske

Dagdrömmer igen. Liksom tjuvkikar på hur jag och Bullen kommer att ha det nästa höst. När hon är lite större, när vi kan vara ute och leka på ett annat sätt. Jag funderar på hur jag ska berätta om saker, och då kommer den; novelltiteln.

Alltså, en nästan självklar novelltitel. Fast om något helt annat än om min lilla Lilla. Mer liksom en … skräcknovell? Titeln är ju knasig.

Det får mig att tänka på skolan, om de uppsatser som skrevs i grundskolan. Hur läraren gav en titel och sedan var det bara att skriva på. Lite så är det nu. Jag har fått en titel till skänks, då och då dyker det upp en tanke som skrivs ner. Som sagt, det blir nog en skräcknovell. Tror jag. Fast vad det blir, om det blir något, får jag se när jag får tid att tänka på den på allvar - inte bara plocka de tankar som kommer automatiskt.

Om kapitel 8

Det finns två saker som var utmärkande för arbetet med kapitel 8, dvs

1. Distans till texten
2. Flytt av textsjok

Det har gått omkring ett år sedan jag skrev om kapitel 8 (utkast 7), och alltså äger jag en viss distans till texten. Jag har inte längre tillgång till alla de där känslorna som jag hade när senast skrev. När jag läser igenom kapitlet är orden som talar, inte minnet av de känslor, händelser, som jag vill förmedla.

När jag läser igenom utskriften lägger jag märke till några krumelurer i marginalen. Det är mina egna anteckningar, frågor till texten och eventuella förbättringsförslag - krumelurer som kom till strax efter att jag var färdig med kapitlet för ett år sedan. Det är så att man kan skratta, eller gråta för den delen. Nu när jag skriver ner tankar om texten är det inte små krumelurer som hamnar i marginalen, det är massiva omskrivningsförslag. Massiva. Raderingar till höger och vänster, därtill saker som måste förtydligas. Det finns abrupta övergångar, konstiga hopp och ... ehum ... pretentiösa stycken som måste taggas ner.

Allt på grund av lite distans till texten.

Eller faktiskt så mycket distans att jag blir överraskad när jag öppnar kapitlet för att starta en omskrivning. I början av kapitlet finns ett textsjok som jag inte har något minne av. Ok, visst minns jag själva texten, men att det är hitflyttat från ett annat kapitel har jag inget minne av. Ok, igen. Textsjoket hör hit, det finns ingen tvekan om det, men att det flyttats hit från ett annat kapitel kräver sin omskrivning. Så pass omfattande att det i slutändan inte kan kallas för en flytt av en textsjok utan flytt av en idé. Därtill fick jag skriva om början - där textsjoken/idén hamnat - tre gånger för att det skulle fungera, för att det skulle platsa här. Så pass. Fast nu är jag klar, eller nästan klar. Jag kommer att få återvända till kapitlet innan jag ger det till en första-läsare. Jag lämnar nämligen kapitlet med en känsla av att jag tappade bort mig lite...

Om kapitel 7

Jag fyller i detaljer. Lägger också märke till saker som jag missat att berätta. Det där som är så självklart i tanken, men som saknas på papper. Det måste vara varje historieberättares mardröm, det där med att glömma berätta självklarheter; att inte upptäcka att missat att förmedla väsentligheter.

Kapitlet växer. När jag i pappersutskriften fortfarande befinner mig på första sidan, är jag redan på sidan fyra i e-dokumentet. Det säger nog en hel del om arbetet med kapitlet.

Men jag tappar lite också. När jag känner mig som mest urlakad sitter jag och ändrar utan att tillföra något. Ändrar för ändrandets skull. Som om nya ord vore förbättringar i sig. En stunds deppighet; blir det inte bättre än så här? Men redan nästa dag får jag grepp om berättelsen igen. Ändringarna är förbättringar. Får ny ork.

Om att känna sig urlakad

Det brukar oftast komma senare. Inte redan vid kapitel 7.  Det handlar inte om tömda resurser, inte om att tröttna. Bara att känna sig urlakad. Att inte palla med att öppna ett till dokument, att skriva. Inte en till ändring, tack. 

Nu sker allt med racerfart. Haha, tänker den som följt bloggen och vet att jag ägnat januari och nästan halva februari till att skriva, det var sannerligen racerfart; hela 6 genomgångna kapitel på en och en halv månad? Racerfart? Moahahah! Men det är racerfart med tanke på att jag använder att tid som jag har till förfogande - dagtid - när Polly-Bullen sover. All tid som jag har över. (Ok, jag läser visst bloggar under den tiden också…) Jag har inte lessnat på att skriva, jag har inte tappat idéerna, jag låter inte bli. Men fy vad jag känner att jag behöver pausa lite. Ladda batterierna. 

Fast pauser blir det inget av och nu gäller det att fortsätta att skriva innan Bullen vaknar. Det var bara det jag ville säga.

(Fast fy vad jag känner att jag borde lägga mig på soffan, bara en stund. Max en vecka...)

Om kapitel 6

Detaljer. Sånt som inte märks men som gör en berättelse mer levande. Ju mindre mängd ren och skär hitta-på-omskrivning, desto större utrymme till att stanna till; att fundera över detaljer som kan göra berättelsen mer levande.

Att kunna stanna till innebär också att det blir enklare att radera. För när man stannar till lägger man märke till alla de där småsakerna som en gång lagts till för att ... förlänga ett kapitel. Det handlar inte om direkt spretighet men om något överflödigt, likväl.

Något annat som jag noterade vid arbetet med kapitlet var att obetydliga bifigurer blev intressantare. De fick inte större betydelse för berättelsen, men blev - för mig - mer levande. Det var inte längre bara nödvändiga namn, utan personer. Eller berodde det på att två av figurerna fick nya namn? (Det där med namn är ju intressant, men ett annat inlägg.) Så, nu är kapitlet klart för den här gången, och det blir dags att ta itu med kapitel 7.

Om kapitel 5

Jag känner hur den lättar, skrivarbördan. Eller vad den nu ska kallas. Kapitel 5 behöver ingen omskrivning. Det finns inget behov av nya övergångar mellan abrupta stycken, inget behov av nya händelser/idéer som ska överensstämma med händelser i 25 andra kapitel.

Visst, jag raderar. Jag uppskattar att jag formulerar om ungefär 3/5 av kapitlet, om inte mer. Lättar upp kilometerlånga stycken. Tänker till. Ändrar ord och flyttar på kommatecken. Men jag behöver inte hitta på något nytt. Blir inte frustrerad över det som jag skrivit.

Även om kapitlet tar sin tid p.g.a omformuleringarna så känns det skönt att skriva. Lättsamt, nästan lekfullt. Precis så där som man önskar att skrivandet alltid vore.

Ok. Igår kväll tyckte jag mig vara klar med kapitlet, och i morse kom jag på en viktig ändring. En ynkapynka detalj, förvisso, men ändå en ändring. Så kan det gå. Men nu tror jag att det är dags för att ta itu med kapitel 6...