Om vådan av att gallra böcker

Jag har ingenting emot att gallra böcker, att förpassa den ratade boken till dess sista cirkulationsställe; fjärrvärmeanläggningen. Det säger sig självt att det inte finns plats för allt på biblioteket, om tusentals titlar köps in varje år betyder det att tusentals titlar måste ut. Därmed ryker – bokstavligt – böcker varje vecka. Det är många som förfasas över detta, själv himlar jag med ögonen när någon illustrerar en bild av gallrande bibliotek med bokbålar från Nazitiden. Vad tror folk att vi gör oss av med? Rariteter? Fragment av Dödahavsrullarna?

     Det ligger nog närmare sanningen att det handlar om en dussindeckare som ingen längre orkar bry sig om - som det ändå finns både dubbletter och tripletter av – i vissa fall kanske någon obskyr bok som ingen bar med sig hem trots den fått både skyltutrymme och chanser. Varför inte en databok där mjukvaran försvann för decennier sedan, eller böcker som återlämnats i ett skick som gör all vidare utlån omöjlig?

     Det finns biblioteket som har bevarandeansvar – ett vanligt folkbibliotek i en medelstor stad har inte det – vill ni ha de där gamla böckerna om datamjukvara från slutet av 80-talet kan ni väl vända er till Kungliga biblioteket. Typ?

Men sedan händer det att man blir hejdad i biblioteket, att någon lite försynt ber om hjälp att hitta en bok. Och trots att man var ute i ett annat ärende låter man sig hejdas och hjälper till, kanske lite stressat till en början.

”Boken skulle ju stå där, den stod där förut.”

”Ja, men står den inte i hyllan är den nog utlånad...”

”Men jag kan inte hitta den i datorn heller..?”

Man följer med till bibliotekskatalogen för att kontrollera att det inte handlar om en felaktig sökning. En tredje person - med betydligt bistrare uppsyn - gör oss sällskap. Jag börjar ana oråd. Och visst:

”Kan du söka på författarnamnet? Det är nämligen han som är Författaren”, säger kompisen och nickar mot frågeställaren.

 Man försöker att nollställa ansiktet. Författaren småpratar och nämner den bibliotekarie som köpte boken.

      Han? tänker jag och drar mig till minnes den forna kollegan, undrar om han fortfarande lever.

      Innan jag hinner göra klart min sökning informerar mig Författaren att boken ska finnas i flera exemplar varav si och så många är referensexemplar.

     Jag gör min sökning och funderar samtidigt hur jag ska berätta det där med gallringar för honom. Jag drar mig till minnes de gånger som jag har gått på loppisar och sett hyllmeter av en och samma titel och undrat hur det måste kännas för en författare att se det; att veta att någon väljer att inte behålla den bok som man lade så mycket tid på att skriva. Jag jag ljuga för att mildra? Säga att någon nog har knyckt boken? Men tänk om han då försöker få mig att köpa ett ersättningsexemplar?

    Det visade dock att det den här gången hade handlat om en felaktig sökning i katalogen. Jag kunde meddela att en av böckerna var utlånat och en annan stod i en helt annan hylla än den som vi tittade i. Jag ser lättnaden och ler. Vi utbyter artigheter och jag hastar vidare mot mitt andra ärende – och låter det förbli en liten hemlighet att någon gång under de kallaste vintermånaderna bestod den värme som strålade ut från fjärrvärmeanläggningens element den alldeles särskilda sorts värme som strålar ut från gallrade dubbletter och referensexemplar.

Om onödiga mysterier

Jag är i färd med att beskriva ett drag hos en av mina karaktärer - ett drag som en av de andra karaktärerna finner märkligt, närmast mystiskt, ett drag som aldrig har fått en förklaring - när jag inser det; jag luras. Jag försöker få det till att det är en av mina karaktärer inte begriper - fast det i själva verket är jag som inte har tänkt färdigt. 

Problemet med att låta något bli märkligt, närmast mystiskt, är att det i slutändan måste få en förklaring. Beroende på hur mycket jag har laddat det (dvs. hur mycket betoning jag har lagt på det i texten, hur märkligt, mytiskt jag gjort det) desto mer intressant måste förklaringen vara.

Det jag just var i färd med att göra var att ladda en småsak, skitsak, en pyttedetalj som inte har någon större betydelse för berättelsen i dess helhet. En sådan bisak som inte ska laddas eftersom det medför merarbete - för i slutändan ska det ju förklaras, eller än värre; den riskerar att dra ut berättelsen på villovägar.

Så. Jag tar ett steg tillbaka. Söker en förklaring, löser onödiga mysterier innan de blir mysterier. Skriver vidare om något alldagligt, en småsak som knappast kan betraktas som en tråd.  

Om cliffhangers

Cliffhangers. Ett avbrott i flödet, i värsta fall reklam. (Inte så ofta i böcker, dock - tack och lov.) Läsaren måste ta sig genom en annan passage för att få reda på hur det går för den stackare som författaren lämnat dinglande över ett stup. Läsa den ena sidan efter den andra.

En cliffhanger kan driva läsaren framåt, men också att få denna att lägga ifrån sig boken. Dan Brown skriver cliffhangers så att det gränsar till komik. Louise Penny driver mig till vansinne med sina.

Hos Penny dyker de upp på var och varannan sida. Jag tröttnar, lägger ifrån mig boken. Jag har länge varit nyfiken på hennes böcker, men det här överdrivna användandet av cliffhangers gör att den känns tafflig. På gränsen till usel. Och jag lämnar den oläst.

Cliffhangers. Hos Penny förstörde de en historia som (nog) skulle ha varit läsvärd utan. Hos andra har jag säkert inte ens lagt märke till dem. 

Jag minns inte om jag någonsin tog ett medvetet beslut om att inte använda mig av cliffhangers i Alster I, eller om det bara blev så. Det blir inga avbrott i mina scener, varje karaktär får berätta delar sin historia utan att någon annan avbryter. För det finns ju annat än cliffhangers som driver en berättelse framåt? Som intrigen, typ..?

Ok, det är klart att jag inte lägger ifrån mig varje bok som innehåller en cliffhanger eller två, men jag skulle vilja utfärda en varning för att gödsla en berättelse med dem - den kan få läsaren (åtminstone mig) att misstänka att det är det enda som finns. Ett simpelt trick att få en ointressant historia att bli läst.

*

ps. dessutom gillar jag inte ordet cliffhanger, vad katten heter det på svenska?

Om startsträckor

Ja, sådana där startsträckor som är flera dagar långa. Ett dokument öppnas, kanske två, det skrivs lite stolpanteckningar. Det testas, vad händer om kommatecknet flyttas lite? Först åt vänster sedan åt höger. Hur skulle det bli om väljer att radera kommatecknet, eller om jag skrev dit två, gjorde ett parentetiskt inskott?

Arbetet med kommatecknet varvas med arbetet att stirra på anteckningarna. Vad var det nu som jag planerade att skriva? Funkar det verkligen?

Sedan kommer insikten att det inte duger, ska det bli något skrivet är det bara att skriva. Så jag skriver; tätt, tätt, tätt står orden. Tät, tät står tvekan (Varför skriva något som ändå kommer att suddas?)

Men det är ju inte heller så lätt att tänka nytt när det finns en given ram, när det gäller att hitta nya ord till samma händelser, föra fram samma info. Annorlunda. Samma personer men helst i ett annat arrangemang. Andra ord ska föra fram samma betydelse. Så svårt, så mycket enklare att flytta kommatecknet först åt vänster, sedan åt höger.

Men så kommer dag tre (eller är det rent av dag åtta, dag tolv?) då det släpper. Och allt känns så rätt igen. Jag känner mig nöjd över att jag än en gång lyckades skaka om bokstäverna, bilda nya. Mycket bättre, och inte så tätt. Nu kommer det nog att fungera, nu när jag tog mig igenom startsträckan för den här gången.

Om en (tillfällig?) arbetsplats

Att skaffa sig en arbetsplats. Någonstans att ställa datorn, kanske i ett hörn av vardagsrummet uppe? Inte den mest idealiska platsen eftersom rummet är öppet för alla, saknar dörrar att stänga. Men likväl en plats för att sitta med datorn.

För nu går det inte längre att halvligga i soffan. Jag behöver skriva, inte tänka. Inte anteckna. Skriva. Jag har backat i Alster I. Sett över två kapitel som skavt. Fått en tanke från ett kapitel som kommer längre fram. Något som jag glömt. För att kunna skriva behöver jag en arbetsplats. Hörnet i vardagsrummet en trappa upp får duga så länge.

(Så jag längtar efter ett eget rum!)